Under sin livstid genomför en konsument normalt få större investeringar. Köp av tjänst beträffande småhusentreprenad får anses utgöra en sådan investering. Att investera i uppbyggnad eller tillbyggnad av en- eller tvåfamiljshus är inte bara en stor ekonomisk investering för den enskilda konsumenten, utan också en investering för livet. Under de senare årtiondena har lagregleringen inom konsumenttjänsteområdet utvecklats och år 2005 infördes särskilda regler beträffande småhusentreprenader, i konsumenttjänstlagen (1985:716). Vanligt förekommande är även tillämpning av standardavtal som ska fungera som tillägg och komplement till konsumenttjänstlagen. ABS 09 är det standardavtal som tillämpas mellan näringsidkare och konsument beträffande avtal om småhusentreprenader. För att standardavtalet ska bli tillämpligt måste det dock åberopas av någon av parterna. Eftersom konsumenttjänstlagen är tvingande till konsumentens förmån får inte standardavtalsvillkoren strida mot lagen. Förekommer villkor i standardavtalet som anses strida mot lagen är dessa utan verkan. Standardavtal innehåller, till skillnad från konsumenttjänstlagen, rättigheter för näringsidkaren och det förekommer avtalsvillkor som i visst hänseende kan anses strida mot lagen. I analysen har vi kommit fram till att konsumentskyddet gällande småhusentreprenader har utvecklats och gett konsumenten ett starkare skydd. Det starka skyddet är till stor fördel för konsumenten, eftersom denne ofta är den svagare parten. I konsumenttjänstlagen stadgas att tjänsten ska utföras fackmässigt. Vad som är fackmässigt är ett begrepp som inte har en generell betydelse, utan innehållet i begreppet varierar från fall till fall. Det är inte bara konsumenttjänstlagen som reglerar fackmässighet utan även olika standardavtal. Efter att ha undersökt begreppet fackmässighet har vi kommit fram till att det inte är någon som egentligen vet vad begreppet egentligen betyder. I praktiken uppstår det sällan problem trots ovissheten kring begreppet i sig.

Snabblånen har sedan de infördes, år 2005 i Finland och år 2006 i Sverige, varit omdebatterade på grund av de problem de orsakat. I båda länderna ökade problem med överskuldsättning och betalningsanmärkningar i och med snabblånen, och det har gjorts ett flertal lagregleringar i syfte att stärka konsumentskyddet och minska skuldsättningen. Sverige och Finland har valt att reglera snabblåneverksamheten på olika sätt och syftet med uppsatsen är att ta reda på vilken reglering som i högre grad stärkt konsumentskyddet. Finland införde år 2013 en bestämmelse om räntetak, vilken innebär att en kreditgivare får ta ut en ränta på maximalt 50,5%1 för lån under 2 000 euro. Införande av räntetak har länge diskuterats i Sverige, men har ännu inte införts. Sverige ställde snabblåneföretag under Finansinspektionens tillsyn år 2014 i och med införandet av lag (2014:275) om viss verksamhet med konsumentkrediter. I Finland ledde införandet av räntetak till stora förändringar på kreditmarknaden och både verksamma företag och antal personer som tar snabblån har minskat. I Sverige är det fortfarande för tidigt för att se några resultat av den nya lagen, men Finansinspektionen ser positivt på att inspektionen har fått befogenhet att ingripa i en misskött verksamhet. Sveriges regering har under tiden för skrivandet av denna uppsats tillsatt en utredning för att undersöka om räntetak även bör införas i Sverige.