Förhållandet mellan en franchisegivare och dennes franchisetagare bygger i mångt och mycket på avtalsfrihet parterna emellan och grundar sig i många avseenden på affärsmässiga överväganden. Parterna är skilda rättssubjekt, som var och en ansvarar för sina egna rättshandlingar. Likväl innehåller en franchiserelation stora inslag av samverkan och bygger på de synergieffekter som parterna kan ta del av genom en effektiv fördelning av arbetsuppgifter. Följande framställning ämnar besvara frågan i vilken utsträckning en franchisegivare är ansvarig gentemot sina franchisetagare för kostnader som dessa har åsamkats p.g.a. att de anvisats av franchisegivaren att ingå avtal med tredje man. Analysen tar avstamp i en rad obligationsrättsliga överväganden kring möjligheten att jämka oskäliga avtalsvillkor, främst utifrån generalklausulen 36 § AvtL. Det skulle kunna tänkas att inköpsförpliktelser för franchisetagaren, utifrån ett obligationsrättsligt perspektiv, är att se som oskäliga i sig då franchisetagarens valmöjligheter i stor utsträckning begränsas. Svenska domstolar har emellertid visat stor restriktivitet mot att tillämpa 36 § AvtL i kommersiella sammanhang. För att ytterligare analysera ansvarsfördelningen mellan franchisegivaren och franchisetagaren har vägledning sökts i resonemang kring den allmänna rättsprincipen om lojalitetsplikt mellan avtalsparter. Denna har ansetts ha en utfyllande effekt, inte minst på långvariga samarbetsavtal och visar sig i viss mån tillämplig på förhållandet mellan en franchisegivare och en franchisetagare. För att ge ett ytterligare djup i bedömningarna av franchisegivarens och franchisetagarens inbördes förpliktelser undersöktes även i vilken utsträckning de rättsvetenskapliga teorierna om kontraktuella nätverk (vilka fått genomslag i både tysk och italiensk rätt) kunde tänkas appliceras på svenska rättsförhållanden. Trots att rättsläget kan sägas vara ovisst är dessa teorier av intresse för att förstå innebörden av ett franchiseförhållande fullt ut. / The relationship between a franchisor and his franchisees is mainly founded upon freedom of contract and is in many aspects based purely on commercial considerations. The parties are distinct legal entities and therefore responsible for their own actions. However, the franchise relationship contains many elements of cooperation between the parties and the synergy effects which can be achieved by an effective distribution of duties within the franchise chain. The following thesis intends to answer the question of what responsibility a franchisor – who has assigned his franchisees to enter into a contractual relationship with a specific supplier – might have when the said supplier fails to deliver in accordance with the contract. The analysis is initiated by a few general observations regarding the possibilities to offer relief in respect of unjust contracts given by Swedish law. These possibilities are limited by the persistent restrictiveness of Swedish courts to adjust terms of contract between commercial parties. In order to investigate the division of responsibilities between franchisor and franchisee further, the thesis turns to theories on good faith and fair dealing (the principle of loyalty) where the conclusion is that increased loyalty is called for in long-lasting contractual relationships. The final chapter of the analysis examines the jurisprudential concept of contractual networks (which has had a significant impact on both German and Italian law) in order to fully understand the complexities of a franchise relationship. Since there is no Swedish legislation concerning contractual networks a definite conclusion in this area is yet to be drawn.