Bakgrunden till denna uppsats är att den ekonomiska brottsligheten inom svenskt näringsliv kostar företagen och, i förlängningen, samhället stora belopp varje år. Uppsatsen fokuserar på förskingring och trolöshet mot huvudman, två brott som i huvudsak utförs av en anställd eller någon i en förtroendeposition. Uppsatsen följer en tråd där läsaren först får en förståelse för ekonomisk brottslighet i allmänhet, hur gärningsmannen ser ut och därefter hur brotten upptäcks. Externa kontrollinstanser som tillsynsmyndigheter har ofta en lagstadgad skyldighet att polisanmäla vid misstanke om brott, men rapporter från PwC visar att företagens interna kontrollmiljö har förbättrats på senare år, vilket innebär att företagen upptäcker en större andel av brotten. Detta innebär att det i större utsträckning är företagens beslut om ett brott skall polisanmälas eller inte. Därför är det av allmänt intresse att få en förståelse för hur företagen resonerar kring polisanmälan när ett brott upptäcks. Under arbetets gång har fyra intervjuer gjorts med såväl privata som offentliga aktörer som har lång erfarenhet av fenomenet ekonomisk brottslighet. Uppsatsen kommer fram till att ett företag har flera olika incitament att endera göra en polisanmälan eller inte. Viktiga incitament som har identifierats är hur företaget ser på brott, rättsväsendets möjlighet att lösa ett anmält brott och hur företagskulturen påverkas. Vi är av åsikten att ekonomiska brott som upptäckts av företagen måste polisanmälas och därefter finns det ett gemensamt ansvar för företagen och rättsväsendet att agera preventivt, detektivt och reaktivt för att stävja förekomsten av ekonomisk brottslighet i det svenska näringslivet.