Skogsbranden i Västmanland 2014 utvecklades till en samhällstörning som ställde höga krav på det svenska krisberedskapssystemet. Ett stort antal samhällsaktörer var involverade i insatsen som i efterhand har blivit föremål för granskning på flera håll. Insatsen har kritiserats bland annat för bristande samverkan och effektivitetsproblem. Den här studien undersöker varför insatsen drabbades av effektivitetsproblem och huruvida krisberedskapssystemets utformning påverkade. Med hjälp av teorin om byråpolitik som berör konkurrens mellan samverkanspartners har insatsen analyserats genom rapporter och utredningar. Utifrån det teoretiska ramverket har intressekonflikter, beslutsmandat och implementeringseffekter analyserats. Resultatet av analysen visar att effektivitetsproblem kan spåras till krisberedskapssystemets struktur. Studien menar vidare att styrande principer, ansvars-, likhets-, närhetsprincipen samt det geografiska områdesansvaret, i systemet bidrog till att en byråpolitisk beslutsstruktur uppstod vilket hämmade insatsens effektivitet. Därmed föreslås också att de förväntningar som krisberedskapssystemet etablerar på aktörer gällande samordning och samverkan kompletteras med en tillsynsfunktion.