Andelen fall med kritiskt sjuka barn är få jämfört med vuxna. Vård av ett kritisk sjukt barn utgör en stor utmaning då barnets förutsättningar skiljer sig i olika åldrar vilket leder till att bedömningen, bemötandet och behandlingen måste anpassas till det enskilda barnet. Sjuksköterskan behöver skapa en förståelse för barnets livsvärld för att kunna bygga upp ett förtroende till barnet, vilket ofta är en förutsättning för att möjliggöra vidare vård. Samtidigt ska sjuksköterskan bedöma och påbörja behandling samt stötta och interagera med föräldrar. Vården har beskrivits som svår och situationen upplevs ofta stressfullt för såväl barnet, föräldrarna och ambulanssjuksköterskan. Syftet var att beskriva sjuksköterskors erfarenhet av möte med kritiskt sjuka barn. Studiens metod utgjordes av en kvalitativ intervjustudie baserat på åtta semistrukturerade intervjuer av sjuksköterskor inom ambulanssjukvården i en region i södra Sverige. Sjuksköterskor, både grundutbildade och specialistsjuksköterskor, från fyra olika ambulansstationer var representerade där en station var placerad i en större stad och de andra tre i mindre städer. En kvalitativ innehållsanalys användes för att analysera materialet vilket resulterade i temat Ansvar utifrån de fyra huvudkategorierna Utsatthet, Kontrollbehov, Lättnad samt Trygghet. I studien identifierades en flerdimensionell ansvarskänsla hos sjuksköterskorna. Känslan att vården inte fick misslyckas och rädsla för att barnet skulle försämras bidrog till stress och oro i samband med vårdmötet. Ansvaret av att ha barnets liv i sina händer gjorde att sjuksköterskan ställde stort krav på sin egen insats och omhändertagandet. Erfarenhet, förberedelser, kommunikation och kollegialt samarbete utgjorde viktiga delar som påverkade omhändertagandet.