Den fria scenkonsten är den scenkonst som produceras utanför institutionerna. De föddes under 70-talets kulturreform och har sedan dess blivit en stabil del av kulturutbudet och producerar idag runt 20 % av all teater i Sverige (Svenson, 2008, s. 56). Men även om den fria scenkonstens roll är stabil och självklar så är de ekonomiska villkoren hårda och det kulturpolitiska landskapet svårt att manövrera. För trots att de fria grupperna producerar 20 % av all teater så får de bara 6 % av anslagen (ibid.), det betyder att de i snitt gör produktioner för ¼ av kostnaden på institutionerna. Syftet med uppsatsen är att undersöka vilka ekonomiska strategier som växt fram inom fältet samt hur det ekonomiska läget påverkar dels välmående och psykisk hälsa och dels fältets självbild. För att ta reda på detta har producenter från sju av Stockholms fria teatergrupper intervjuats. Resultaten visar att de ekonomiska strategierna ofta är omfattande och komplexa, speciellt hos de mer seniora producenterna. Det pratas om ett skifte, från fri teater med allt fokus på konstnärliga värden till en mer professionell teater i en konkurrensutsatt omvärld. Producenterna vill ta teatern från vad de uppfattat som en navelskådande syn på den egna verksamheten och verklighetsfrånvänd inställning till bidrag till ett mer självkritiskt och realistiskt förhållningsätt. Gällande välmående och psykisk hälsa är den oroväckande, sex av sju producenter vittnar om psykisk ohälsa nu eller tidigare, och flera av dem uppger allvarliga psykiska problem som ett resultat av deras arbetssituation, och främst är det den dåliga ekonomin som uppges som orsak till ohälsa och stress, men det finns även problem med producentens arbetsroll som innebär mycket ansvar men ofta otydliga mandat. Det finns en ambition hos de fria grupperna att bedriva sin verksamhet professionellt och arbetsmiljövänligt, med trygga anställningar och långsiktig planering men detta omöjliggörs inom den rådande kulturpolitiken som ger bidrag ett år i taget och som konsekvent ger lägre bidrag än det söka beloppet, vilket tvingar producenterna att sänka lönerna och förkorta anställningsperioderna.

Denna fallstudie undersöker utvärderingens praktik inom ett offentligt finansierat scenkonstprojekt. Med en hermeneutisk ingång och abduktiv ansats studeras olika betydelser av begreppet utvärdering inom ramen för det system, som på initiativ av Dramaten&, möjliggjorde scenkonstprojektet Nationalismens Apostlar 2014. Analysen grundar sig på intervjuer och textmaterial. Den teoretiska utgångspunkten är tvärvetenskaplig med betoning på utvärderingsmetodik, kulturpolitisk forskning och Arts Management. Uppsatsens huvudargument är att ett scenkonstverk som Nationalismens Apostlar bäst förstås som ett organisatoriskt resultat av flera aktörer i samverkan. Kommunikationen mellan dessa aktörer blir avgörande för att senare kunna bedöma betydelsen och värdet av det enskilda scenkonstverket. / This case study is an exploration of different understandings of the evaluation process in a publicly funded performing arts project. With a hermeneutics entrance and abductive approach different meanings of evaluation is studied within the system that enabled the project Nationalismens Apostlar at the Swedish National Theatre 2014. The analysis is based on interviews and text material. The theoretical starting point is interdisciplinary with emphasis on Evaluation Methodology, Cultural Politics and Arts Management. The main argument presented in the thesis is that a peforming arts project as Nationalismens Apostlar must be understood as a result of different actors in an organisational context. The communication between these different actors is subsequently vital to define the meaning and value of the final artwork.