Uppsatsen undersöker huruvida Hillary Rodham Clinton förkvinnligat sitt retoriska tillvägagångssätt eller om hennes retorik passar bättre in i den manliga senatorsrollen. Med hjälp av klusteranalys och neo-aristotelisk analysmetod, görs en jämförande analys för att söka efter skillnader och likheter i Clintons retoriska tillvägagångssätt. Materialet består av två tal som hölls vid det demokratiska konventet; 1996 (i egenskap av first lady) och 2008 (i egenskap av senator). Resultatet diskuteras sedan utifrån det genusrelaterade begreppet double bind. Analysresultatet visar på en utveckling i Clintons retorik, som generat ett stärkt primärt ethos. Clinton har, istället för att anpassa sitt språkbruk till ett mer kvinnligt, snarare anpassat sig till den nya rollen som senator.