Denna uppsats behandlar Svenska kyrkans identitet i lag (1998:1591) ur ett rättshistoriskt perspektiv. När lagen stiftades var det med det uttalade syftet att bevara Svenska kyrkans identitet genom den stundande relationsförändringen mellan stat och kyrka. Men vilken identitet var det som skulle bevaras? En exposé över hur Svenska kyrkans identitet har beskrivits och diskuterats, i såväl statliga som inomkyrkliga utredningar, lagförslag och beslut jämte doktrin, påvisar att det kan ha rått delade meningar, eller åtminstone oklarhet,i den frågan. En genomgång av vart och ett av de identitetsbegrepp som idag återfinns i lagenleder till slutsatsen att oavsett vilken identitet som avsikten var att bevara så blev utfallet ett specifikt: En alltigenom demokratisk folkkyrka vars organisation omöjliggör för kyrkan att uppställa garantier för att hon ska förbli evangelisk-luthersk. En jämförelse mellan hur Svenska kyrkans identitet beskrivits i tidigare lagstiftning och hur den idag regleras föranleder slutsatsen att lagen om Svenska kyrkan inte orsakat, men bidragit till,att Svenska kyrkans identitet har bevarats sådan som den var år 1995. Därtill påvisas att denna identitet, i åtminstone två avseenden, utgör en anomali i samfundets historia vilket kan anses utgöra skäl att ifrågasätta lagens syfte.