Särskolan är en skolform för elever med utvecklingsstörning. Gymnasiesärskolan tillhör särskolans frivilliga skolform och erbjuder en fyraåring utbildning för ungdomar i åldern 16-20 år. Den har samma läroplan som gymnasieskolan. Under de senaste åren har det skett en ökning av antalet elever som skrivs in i särskola. Den största procentuella ökningen har andraspråkselever stått för. Diskussionen kring särskolan är en politisk högaktuell fråga. Diskussionen handlar bland annat om hur särskolan ska utformas och vilka kriterier som ska gälla för att en elev ska bli inskriven. Genom min studie vill jag få bild av hur andraspråkselevers identitet och självbild påverkas av att vara inskrivna i särskolan.Då jag vill ta reda på andraspråkselevers upplevelser och erfarenheter av gymnasiesärskolan valde jag en kvalitativ metod byggd på intervjuer. Studien visar att ungdomarna upplevt sin tidiga skolgång positivt men vid övergången till högstadiet har problemen ökat och ungdomarna har haft svårigheter att nå målen för grundskola. De förklaringar ungdomarna själva lyfter fram som orsak till att de misslyckats med måluppfyllelsen är att det ställdes högre krav på deras språkliga förmåga under högstadietiden. Två av tre ungdomar ger uttryck för att de har känt sig tvingade att börja på gymnasiesärskola.De ger en bild av att ha blivit vilseledda och inte fått rätt information om vad som menas medsärskola. De upplever inte att de passar in på gymnasiesärskolan och de känner att särskoletillhörigheten är utpekande. Ungdomarna framhåller att de inte får tillräckliga utmaningar i gymnasiesärskolan.

<p>Syftet med denna studie var att undersöka om syreupptagningsförmågan kan öka och arbetspulsen kan minska genom låg till moderat träning två gånger per vecka i åtta veckor.</p><p>Studien baserades på en grupp personer med lätt utvecklingsstörning. Vidare genomfördes intervjuer innan och efter studien med personalen på gruppboendet för att undersöka om personalen upplevt någon förändring i aktivitetsnivå, initiativförmåga/självständighet och motivation hos deltagarna. Antalet deltagare var fyra stycken män i åldrarna 25 till 45 år. Syreupptagningsförmågan mättes med Åstrands submaximala cykeltest (Åstrand & Ryhming, 1954). Intervjuerna genomfördes utifrån en intervjuguide utformad av författarna bestående av förberedda öppna frågor. Resultatet av studien visade att två av deltagarna ökat syreupptagningsförmågan och en deltagare uppmätte en oförändrad syreupptagningsförmåga. En av deltagarna valde att inte genomföra eftertestet. Deltagarna som förbättrat syreupptagningsförmågan hade sänkt arbetspulsen vid eftertestet, medan deltagaren som uppmätte en oförändrad syreupptagningsförmåga fick en oförändrad arbetspuls. Resultatet av andra intervjutillfället visade att personalen inte upplevt någon förändring angående deltagarnas aktivitetsnivå eller initiativförmåga/självständighet. Personalen upplevde dock en ökning av deltagarnas motivation till att utföra organiserad fysisk aktivitet.</p>

Syftet med denna studie var att undersöka om syreupptagningsförmågan kan öka och arbetspulsen kan minska genom låg till moderat träning två gånger per vecka i åtta veckor. Studien baserades på en grupp personer med lätt utvecklingsstörning. Vidare genomfördes intervjuer innan och efter studien med personalen på gruppboendet för att undersöka om personalen upplevt någon förändring i aktivitetsnivå, initiativförmåga/självständighet och motivation hos deltagarna. Antalet deltagare var fyra stycken män i åldrarna 25 till 45 år. Syreupptagningsförmågan mättes med Åstrands submaximala cykeltest (Åstrand & Ryhming, 1954). Intervjuerna genomfördes utifrån en intervjuguide utformad av författarna bestående av förberedda öppna frågor. Resultatet av studien visade att två av deltagarna ökat syreupptagningsförmågan och en deltagare uppmätte en oförändrad syreupptagningsförmåga. En av deltagarna valde att inte genomföra eftertestet. Deltagarna som förbättrat syreupptagningsförmågan hade sänkt arbetspulsen vid eftertestet, medan deltagaren som uppmätte en oförändrad syreupptagningsförmåga fick en oförändrad arbetspuls. Resultatet av andra intervjutillfället visade att personalen inte upplevt någon förändring angående deltagarnas aktivitetsnivå eller initiativförmåga/självständighet. Personalen upplevde dock en ökning av deltagarnas motivation till att utföra organiserad fysisk aktivitet.