I den här rapporten undersöks hur en vävd textil kan fungera som ett hjälpmedel i analys av vätskor, såsom förorenat vatten eller blod från människor och djur. Det finns i dagsläget ett stort forskningsområde, kallat mikrofluidik, som behandlar förflyttning av vätska i kanaler på mikrometerstora ytor, där det här projektet till viss del kan hjälpa forskningen på området att komma framåt ytterligare ett steg.   Undersökningen har genomförts med hjälp av tester i laboratorium där en väv i polyeten, med kanaler i Coolmax® (polyester) för att transportera vätskan har använts. En mängd olika testomgångar med olika fokus, har genomförts: test i bitar med raka kanaler, test där wickingen avbrutits med hjälp av sax, test där wickingen har pausats på olika sätt för att sedan startas på nytt samt ett mindre antal tester där försök till styrning av vätskan. Syftet har varit att undersöka huruvida alla sex utvalda vätskor (metylenblått, mjölk, nötblod, olivolja, Poly(3,4-ethylenedioxythiophene) och syntetisk urin) har en förmåga att wicka och om det finns skillnader mellan hur långt vätskorna förflyttar sig.   Wickingtesterna har genomförts i både horisontellt och vertikalt läge, detta för att se om och i så fall hur mycket det skiljer, gällande hur långt en vätska flödar i kanalen. Det som framkommit i projektet är att alla vätskorna hade en förmåga att wicka. Metylenblått förflyttade sig längst i horisontellt läge medan urin förflyttades längst i vertikalt läge. Nötblodet förflyttade sig kortast sträcka i både horisontellt och vertikalt läge. Det som däremot har varit svårt att fastställa är vad skillnaderna egentligen beror på. Baserat på matematiska formler för wicking har det konstaterats att vätskornas kontaktvinkel bör ha betydelse, men detta har dessvärre inte kunnat undersökas i det här projektet. / This thesis examines how a woven textile can act as an aid in the analysis of fluids, such as contaminated water or blood from humans and animals. There is currently a large research area, called microfluidics, which deals with the movement of fluid in channels on micrometer-sized surfaces, where this project can, to some extent, fill some gaps and open for further questions in other parts.   The study has been carried out by using laboratory tests where a polyethylene weave, with channels in Coolmax® (polyester) for transporting the liquid has been used. Several different test rounds with a little different focus have been carried out: test in straight pieces, tests where the wicking has been interrupted by scissors, tests where the wicking has been paused and then restarted, and a smaller number of tests where attempts to control and navigate the fluid has been tested. The purpose has been to investigate whether all six selected fluids (methylene blue, milk, blood from bovine, olive oil, poly (3,4-ethylenedioxythiophene) and synthetic urine) have the ability of wicking and if there are differences between the fluids, and how far they reach.   The wicking tests have been carried out in both horizontal and vertical positions, to see if and if so, how much it differs, how far a fluid reaches. What emerged from the project is that all the liquids had the ability to wick. Methylene blue was the fluid that moved furthest in the horizontal position while urine moved furthest in the vertical position. The blood from bovine moved the shortest distance in both horizontal and vertical positions. What has, however, been difficult to determine is what the differences really depend on. Based on mathematical formulas for wicking, it has been found that the contact angle of the liquids should be important, but this have not been investigated in this project.