Huvudsyftet med denna uppsats är att lyfta fram hur professionella inom demensvård upplever samverkan mellan kommun, landsting och intresseorganisationer. Fokus har varit att undersöka de teman som uppdagas när man talar om samverkan och implikationer som detta innebär i det dagliga arbetet. Vidare har syftet varit att undersöka intervjupersonernas upplevda möjlighet till kompetensutveckling inom demens samt deras eget handlingsutrymme. Undersökningen bygger på fem intervjuer och utfördes i en större stad i Sverige. Två intervjupersoner representerar landstinget, två intervjupersoner representerar en kommun och slutligen representerar en intervjuperson en intresseorganisation. Resultatet visar att intervjupersonerna ser brister i samverkan och att detta bland annat kan bero på förlegade normer samt det faktum att kommun och landsting arbetar inom olika lagrum som begränsar ett tillfredställande samarbete. Vidare pekar resultatet på att individinsatser är det som får samverkan att fungera vilket kan leda till en problematisk situation, både för de professionella samt brukare och deras anhöriga.