Sammanfattning Vårt syfte med denna studie är att undersöka hur de intervjuade pedagogerna arbetar med Speciella lekgrupper i förskolan. Projektet Speciella lekgrupper har etablerat sig på vissa förskolor i olika kommuner. För att få en djupare insikt ville vi härmed ta reda på mer hur pedagogerna generellt ser på leken i förskolan. Speciella lekgrupper används som ett verktyg där barn ska lära sig leka. Två pedagoger ingår i projektet och kallar sig för leklotsare. Pedagogerna väljer ut en nybörjarlekare med leksvårigheter och fyra så kallade dragarbarn, dessa barn är ”duktiga” lekare och ska fungera som en förebild för nybörjarlekaren. Syftet är att leklotsarna ska lotsa nybörjarlekaren i samspelet med dragarbarnen. Då vi ville få en fördjupad förståelse samt personliga samtal och åsikter från pedagogerna om deras kunskaper/erfarenheter kring barns lek, barn som inte leker och Speciella lekgrupper valde vi att utgå från en kvalitativ metod. Vi har utgått från semistrukturerade intervjuer där pedagogerna haft möjlighet att ge öppna och välutvecklade svar genom våra frågor och vi har kunnat ställa följdfrågor utifrån deras svar. Vi har använt oss av Foucaults teori om makt när vi har studerat vår empiri. Resultatet visade att pedagogerna anser att leken är viktig för att barnen ska lära sig samspela och fungera i framtida sammanhang. Även att barn ska lära sig leka för lusten och välbefinnandet lyfts i våra intervjuer. Vårt resultat visade att pedagogerna använder sig av olika strategier när de ska nå sitt mål att nybörjarlekaren ska lära sig leka. Dessa strategier är att: pedagogerna kan välja vilka barn som ska medverka i lekgrupperna, på vilket sätt de närvarar i barns lek, hur de väljer att låta sina observationer vara synliga eller inte och att de filmar sina interaktioner med barnen. Nyckelord: barn, förskola, lek, lekgrupp

Utifrån våra egna erfarenheter och forskares tidigare forskning kan vi se ett problem i att barn i behov av särskilt stöd, ofta löper risk att missas av förskolläraren i en interaktion i den fria leken. Därmed är syftet med denna studie att undersöka förskollärares eventuella stödjande arbete med barn i behov av särskilt stöd i den fria leken samt förskollärares syn på relationens betydelse i det stödjande arbetet. Frågeställningarna som vi vill besvara i studien är: vilken betydelse har relationen mellan förskollärare och barn i behov av särskilt stöd, i den fria leken? Samt, finns det ett arbete för att främja relationer mellan förskollärare och barn i behov av särskilt stöd inom den fria leken? Hur ser i så fall det arbetet ut? För att besvara frågeställningarna använde vi oss av en kvalitativ forskningsmetod i form av semistrukturerade intervjuer. För att analysera resultatet har vi använt oss av det relationella perspektivet som teoretisk utgångspunkt. Det relationella perspektivet betonar att människans existens huvudsakligen förekommer mellan människa och människa. Det relationella perspektivet hävdar även att problem som uppstår förekommer mellan människans relation till omgivningen och ej i den enskilda människan. Studiens resultat visar på att intervjuade förskollärare är medvetna om relationens betydelse mellan förskollärare och barn i behov av särskilt stöd. Studiens resultat pekar även på att det finns ett medvetet arbete och strategier kring hur stöd kan ges till ett barn i behov av särskilt stöd, i den fria leken. Det skall dock framhållas att förskollärarna har goda intentioner men att faktorer som tid, personkemi, avbrott, stora barngrupper samt hög ljudnivå kan bli hinder i ett eventuellt stöd eller relationsskapande mellan förskollärare och barn i behov av särskilt stöd.