Uppsatsens syfte är att visa hur litteratur kan läsas och skrivas autistiskt. Att läsa en text innebär att vi avkodar och tolkar diskursen med hjälp av våra personliga referensramar. Med hjälp av olika litteraturteoretikers begrepp belyser denna uppsats att det finns skillnader i avkodningen baserat på kognitiva färdigheter och här främst svårigheter påverkade av autismspektrumsstörningar.        Genom en kvalitativ textanalys av Jeanette Wintersons verk Lighthousekeeping visar uppsatsen hur dessa autistiska perspektiv kan upptäckas och även användas i språket. Julia Kristevas begreppsdefinition gällande semiotisk tolkning är en stöttepelare i analysen vilket även Victor Sklovskijs begrepp främmandegöring och Roman Jakobsons teorier kring litterär afasi är.        Analysens slutsats är att det autistiska kan nyttjas för att berika tolkningsvariationerna och estetiskt förändra språket från prosaiskt till mer poetiskt. De autistiska språkgreppen som kan utläsas i Jeanette Wintersons roman Lighthousekeeping gör att språket utmanar läsarens automatiska avkodning och agerar därmed förfrämligande.