Våld i nära relationer beskrivs som ett stort folkhälsoproblem och rapporter vittnar om ökat våld i hemmen under Covid-pandemin. Alla kan drabbas, men kvinnor utsätts oftare för våld i nära relationer än vad män gör. Andra sårbara grupper finns också identifierade. Våldsutsatta söker sig ofta till sjukvården som den första kontakten utanför relationen, vilket ger vården en unik möjlighet att upptäcka våld i nära relationer. Utsatthet för våld är relaterat till flera aspekter av ohälsa. Våld i nära relationer har fått ökat fokus i jämställdhetspolitiken och i myndigheters styrdokument. Hur dessa styrdokument översätts i vardagliga rutiner på landets akutmottagningar verkar inte vara studerat. Syfte: Att, inom kontexten svensk akutsjukvård, identifiera lokala riktlinjer för våld i nära relationer, beskriva dess innehåll och jämföra om och hur dessa riktlinjer skiljer sig sinsemellan och i relation till nationella styrdokument. Metod: Studien är kvalitativ med en induktiv ansats. Genom kvalitativ innehållsanalys med manifest tolkning beskrivs lokala promemoria (PM) utifrån frågorna ”Vad tar man upp i PM?” och ”Hur skiljer sig olika rutiner från varandra?” Resultat: Innehållet i 34 PM (n=34) från 32 av 67 akutmottagningar (N=67) innehåller 38 kategorier som kan sammanfattas i fem huvudkategorier: kunskap om våld i nära relationer, särskilda grupper som utsätts för eller utöver våld, tecken på våld, omhändertagande av våldsutsatta och dokumentation. PM skiljer i detaljrikedom och i frågan vem som ska tillfrågas om våld på rutin. 3/60 Slutsats: PM är generellt lika vad gäller faktiskt innehåll. Primärt skiljer de sig i detaljrikedom och i balansen mellan att vara informativa och/eller instruerande. Synen på vem som ska tillfrågas om våld på rutin skiljer mellan PM. I övrigt stämmer lokala rutiner väl överens med styrdokument, med reservation för kravet om individuell vårdplan som sällan nämns. / <p>Betyg i Ladok 220204.</p>