Sammanfattning I Sverige drabbas ca 10000 personer årligen av lungemboli (LE). En vanlig bakomliggande orsak till LE är djup ventrombos. Tromboserna brukar vanligen sitta i benets eller bäckenets djupa vener. För att påvisa LE krävs att patienten genomgår olika radiologiska metoder såsom t.ex. datortomografi (DT) eller lungscintigrafi. Syftet med denna studie är att beskriva radiologiska metodval vid utredning av LE, för- och nackdelar med de olika metoderna och i vilka fall respektive metod föredras.  I databasen Pubmed söktes vetenskapliga artiklar som analyserar vilken av de radiologiska metoderna som föredras vid LE. Åtta artiklar valdes ut. Båda metoderna, DT och lungscintigrafi, är viktiga för att ställa diagnos vid misstänkt LE.  DT är den metod som väljs som förstahandsmetod, detta på grund av stor tillgänglighet och snabbhet, vilket är en stor fördel. Lungscintigrafiteknik bör dock inte uteslutas eftersom de båda metoderna kan komplettera varandra.

Bakgrund: Lungemboli är en av de vanligaste dödsorsakerna för gravida kvinnor och symtomen är ofta diffusa. Korrekt tillämpad bilddiagnostik är centralt vid lungemboliutredning för att undvika över- och underdiagnostisering, vilka båda kan leda till allvarliga konsekvenser. De vanligaste modaliteterna för att utreda lungemboli är datortomografisk lungangiografi (DTLA) och lungscintigrafi med planar eller tomografisk bildtagning, så kallad single photon emission tomography (SPECT). Idag saknas konsensus om vilken metod som är bäst lämpad för gravida kvinnor. Syfte: Syftet med denna litteraturstudie är att jämföra de diagnostiska metoderna DTLA, planar lungscintigrafi och SPECT, vid diagnostik av lungemboli hos gravida kvinnor.  Metod: Denna studie är en systematisk litteraturstudie. Urvalet bestod av 20 vetenskapliga artiklar som valdes ut via databaserna PubMed och CINAHL för att kunna besvara syftet. Willmans protokoll för kvantitativa studier har använts vid granskning av de artiklar som samlades in till denna litteraturstudie.   Resultat: Lungscintigrafisk undersökning gav lägre stråldos till den gravida kvinnan jämfört med DTLA i samtliga av de granskade artiklarna. DTLA var den metod som gav lägre stråldos till fostret i första och andra trimestern, medan lungscintigrafi gav lägre stråldos i tredje trimestern. Det diagnostiska utfallet från DTLA, planar scintigrafi och SPECT var likvärdigt. Slutsats: Vid jämförelse av de diagnostiska metoderna var lungscintigrafi med SPECT den metod som gav lägst stråldos till gravida kvinnor och var därför att föredra framför DTLA. Fler studier behövs inom området för att kunna avgöra vilken bilddiagnostisk metod som bör användas då det finns fler aspekter att undersöka.

Lungscintigrafi är en av de mest vanligt förekommande nuklearmedicinska undersökningarna. Akut lungemboli är en huvudindikation för lungscintigrafi. Undersökningen består av två delar, först undersöks ventilationsdelen och sedan perfusions-fördelningen i lungan. Vid ventilationen inhalerar patienten 99mTc-Technegas. Vid perfusionen injiceras 99mTc-Pulmocis (MAA) intravenöst. Enligt EANM ligger den administrerade aktiviteten mellan 25 – 30 MBq för Technegas och mellan 140 – 160 MBq för Pulmocis. Studien utfördes på avdelningen klinisk fysiologi vid Centralsjukhuset Kristianstad. Först utfördes en fantomstudie före patientstudien för att testa metoden. Den inkluderade totalt 20 patienter som hade en bokad tid för lungscintigrafi. Syftet med studien var att optimera metoden för lungscintigrafi genom att reducera patientstråldosen genom att uppskatta aktiviteten som administreras vid ventilation. Vidare var syftet att kontrollera om kvoten mellan ventilation- och perfussionsundersökningen överensstämmer. Detta utfördes med hjälp av två metoder: den ena var en gammadetektor som mätte antalet counts som patienten har andats in och den andra var med att kvantifiera bilderna efter en slutförd undersökning. Resultaten över aktiviteten i ventilationsbilderna i Xeleris Software har erhållits med en beräkning. Perfusionen beräknades genom att mäta sprutans aktivitet före och efter undersökningen. Genom dessa värden kunde kvoten mellan perfusion och ventilation erhållas. Medelvärdet för alla patienter visar att kvoten blir fyra gånger så hög i perfusion som i ventilation. Resultaten över mätmetoderna visade att gammadetektorn har samma effektivitet som kamerans detektorer. Det erhölls en positiv korrelationskoefficient mellan metoderna och den låg på 0,79. Med Bland-Altmans diagram var 95% av värden för båda metoderna inom referensramarna förutom ett extremvärde som berodde på en hög inhalerad aktivitet. Slutsatsen blir att mätmetoden kräver en större studie med fler deltagare för att kunna implementera mätningen med gammadetektorn i kliniken. / Pulmonary scintigraphy is one of the most common nuclear medicine examinations. Acute pulmonary embolism is a major indication for pulmonary scintigraphy. The examination consists of two parts, first the ventilation part and then the perfusion distribution in the lung is examined. During ventilation, the patient inhales 99mTc-Technegas. At perfusion, 99m Tc-Pulmocis (MAA) is injected intravenously. According to EANM, the administered activity is between 25 - 30 MBq for Technegas and between 140 - 160 MBq for Pulmocis. The study was performed at the department of Clinical physiology at Central Hospital Kristianstad. A phantom study was first performed before the patient study to test the method. It included a total of 20 patients who had an appointment for pulmonary scintigraphy. The aim of the study was to optimize the method of pulmonary scintigraphy by reducing the patient radiation dose by estimating the activity administered during ventilation and perfusion. Furthermore, the aim was to check whether the ratio between the ventilation and perfusion examination is correct. This was done using two methods: one was a gamma detector that measured the number of counts that the patient has inhaled, and the other was involved in quantifying the images after a completed examination. The results of the activity in the ventilation images in Xeleris Software have been calculated. Perfusion is calculated by measuring the activity of the syringe before and after the examination. Through these values, the ratio between perfusion and ventilation could be obtained. The average value for the ratio and diagrams showed that the ratio is four times as much in perfusion as in ventilation. The results of the measurement methods showed that the gamma detector has the same efficiency as the camera detectors. A correlation coefficient was maintained between methods that indicated a good significance. With Bland-Altman's diagram, 95% of the values ​​for both methods were within the frame of reference except for an extreme value that was due to a high inhaled activity. The conclusion is that the measurement method requires a larger study with more participants to be able to implement the measurement with the gamma detector in clinical practice.