Stamning är en komplex motorisk talstörning, vars neurologisk bakgrund fortfarande inte är klarlagd. En växande mängd studier ger dock stöd för att stamning kan vara orsakat av strukturella avvikelser i den vänstra hemisfären. En studie (Sommer et al., 2003) som använde transkraniell magnetstimulering (TMS) för att undersöka kortikal inhibition hos personer som stammar (PsS) fann som ett bi-fynd att den stammande gruppen hade signifikant högre motortrösklar (MT) för vänster hemisfärs handmotorarea, det vill säga att det krävdes starkare stimulering för att väcka en muskelrespons i den kontralaterala handen. Resultat har dock inte uppmärksammats av senare forskning, och behöver verifieras. Den aktuella studien syftade till att undersöka om PsS tenderar att ha förhöjda MT, samt om det finns avvikande hemisfärsskilnader i MT hos PsS. MT mättes från båda hemisfärernas handmotorareor hos 15 PsS och 15 matchade kontollförsökspersoner med flytande tal. Resultatet visade på signifikant avvikande lateralisering av MT (p = 0,005) hos PsS; tvärtemot gruppen med flytande tal visade den stammande gruppen tendens till lägst MT i höger hemisfär, med 6 av 15 stammande som hade starkare högersidig lateralisering än någon i kontrollgruppen. Samstämmigt med resultaten från Sommer et al. (2003) var MT för vänster hemisfär signifikant högre i den stammande gruppen jämfört med kontrollgruppen (p = 0,049). Däremot fanns ingen tendens till avvikande MT i höger hemisfär (p = 0,92). Den förhöjda vänstersidiga MT kan vara relaterad till strukturella avvikelser i vänster hemisfär hos PsS.

Aim The purpose of this study was to compare resistance-trained (RT) and non-trained (NT) males regarding mechanisms for neural activation during isometric muscle contractions of the soleus muscle. Further the plantar flexor strength of the two groups were compared. Method Ten males that had been resistance training for at least 3 years (RT) and 10 who did not train regularly (NT) participated in the study. The participants performed isometric contractions of their right plantar flexors against an isokinetic dynamometer at 15, 25, 50, 80 and 100% of maximal voluntary contraction. Five contractions were performed for each level in two different conditions; one where the participants were stimulated using transcranial magnetic stimulation over the left motor cortex and one in which they were stimulated electrically over the tibial nerve. Stimulations were also delivered at rest. The resulting soleus muscle motor evoked potentials (MEPs) and V-waves were normalized to a maximal M-wave (Mmax). Plantar flexor strength was measured and voluntary activation estimated using the twitch interpolation technique. Results No significant difference was found between the RT and the NT group for voluntary activation, V/Mmax ratio or MEP/Mmax at any level of maximal voluntary contraction (MVC). The RT group was significantly stronger than the NT group. Conclusions The study showed that the RT group was stronger than the NT group. Despite the difference in strength there was no significant group difference between the two groups in MEPs, V/Mmax or voluntary activation. This indicates that there is no, or a very small difference in corticospinal excitability of the soleus muscle between the chronic RT males and the NT males.

Bakgrund: Visuell snö är ett perceptionsstörande neurooftalmologiskt tillstånd karakteriserat av bestående mikroskopiska flimrande prickar som täcker hela det bilaterala synfältet. Det kan liknas vid att titta genom en flimrande tv-skärm, eller Gaussiskt brus. Några etablerade riktlinjer för behandling finns inte för närvarande. Syfte: Denna litteraturstudie syftar till att undersöka tillgänglig litteratur rörande effekten av olika behandlingsalternativ för tillståndet visuell snö.  Metod: En sökning utfördes i sökmotorn PubMed den 20 mars 2023. Söksträngen som användes var “visual snow” OR “visual snow syndrome” AND “treatment”. Fler studier tillkom genom granskning av referenser. Begränsningar i urvalet baserades på relevans rörande behandling, samt en litteraturstudie utförd av Eren & Schankin publicerad 2020. Den här studien tar upp arbeten tillkomna därefter, totalt 8 artiklar utgivna mellan 2020-2022.  Resultat: Vår studie har lyckats identifiera behandlingsalternativ för visuell snö i form av neuro-optometrisk synträning, farmaceutika, kosttillskott, kiropraktik, filterglasögon, antikroppar, mydriatika, synstimuli, samt repetitiv transkraniell magnetstimulering. Samtliga studier utfördes på deltagare med bekräftad och diagnostiserad visuell snö, antingen som isolerat symptom, som del av Visual Snow Syndrome, eller som sekundärt tillstånd. Positiva behandlingssvar med partiell remission förekommer, samt enstaka fall av total remission. Samtliga inkluderade studier har sina begränsningar, en gemensam sådan är svårigheten att kvantifiera symptomen. Med hjälp av enkäter och symptomdagböcker har 7 av 8 studier visat på viss subjektiv effekt av behandling, av okänd magnitud.  Slutsats: Patofysiologin bakom visuell snö är ännu inte klarlagd. I dagsläget finns ingen generellt applicerbar behandling för visuell snö, men enstaka fall av total remission samt ett antal fall av partiell remission förekommer i litteraturen. Vid behandling av patienter med visuell snö bör hänsyn tas till individuella patienters förutsättningar, komorbiditet och tidigare prövad behandling. / Background: Visual snow is a neuro-ophthalmological perception disorder characterized by persistent microscopic flickering dots covering the bilateral field of vision. It can be described as looking through TV static, or Gaussian noise. There are currently no established guidelines regarding treatment. Purpose: This literature survey aimed to investigate available literature regarding the efficacy of different therapeutic approaches for the condition of visual snow.   Method: A search was performed in the PubMed search engine on March 20, 2023. The search string used was “visual snow” OR “visual snow syndrome” AND “treatment”. Further studies were added through references. Restrictions in article selection were based on relevance regarding treatment, as well as a review by Eren & Schankin published in 2020. This study covers subsequent articles, a total of 8 articles published between 2020-2022. Results: Our study has identified therapeutic approaches to visual snow in the form of neuro-optometric rehabilitation therapy, pharmaceuticals, nutraceuticals, chiropractic treatment, filter glasses, antibodies, mydriatics, visual stimuli, and repetitive transcranial magnetic stimulation. All participants had confirmed and diagnosed visual snow either as an isolated symptom, as part of Visual Snow Syndrome, or as a secondary condition. Positive responses with partial remission occur, as well as occasional total remissions. All included studies have some limitations, a common one being the difficulty in quantifying the symptoms. Using questionnaires and symptom diaries, 7 out of 8 studies have shown some subjective effect of treatment of unknown magnitude.  Conclusion: The pathophysiology behind visual snow is not yet fully understood. Currently, there is no generally applicable treatment for visual snow, but occasional cases of total remission and a number of cases of partial remission appear in the literature. When treating patients with visual snow, the individual patient’s conditions, comorbidity and previously tried treatment should be taken into account.