<p>Sedan Max Weber har många forskare påvisat tendenser till ett samband mellan svaga regeringar och starka byråkratier. Man har i sammanhanget lyft fram två faktorer som gör att en byråkrati kan komma att dominera över sina politiska principaler: Å ena sidan har man menat att eftersom politikerna omöjligen kan ha egen expertis på alla områden och kunna sköta allt vardagligt behöver de delegera uppgifter till en förvaltning. Med tiden, och om principaler byts ut ofta, leder detta till att det till sist är förvaltningen som med sin expertis tenderar att bestämma över sina politiska huvudmän. Å andra sidan har man även påpekat att eftersom staten intervenerat i allt fler samhällsområden har detta gett förvaltningen möjligheter att där etablera olika allianser som i sin tur kan användas som källa till expertis och som en påtryckargrupp för att främja förvaltningens egna syften och planer. I denna studie försöker jag med hjälp av processer i den estniska statsförvaltningen under huvudsakligen 1990−talet visa att det inte med nödvändighet existerar ett kontinuum där man å ena sidan skulle hitta starka och aktiva regeringar med rationella, neutrala och lydiga kanslier till sitt förfogande och å andra sidan svaga regeringar som domineras av kansliet.</p><p>Eftersom staten snarare är en social relation än ett givet subjekt utgår jag ifrån att de politiska ledaraktörerna och förvaltningen likt en ekologisk enhet ingår i en levande kontext som också påverkar dess interna processer och flöden. Därmed kan mycket av förvaltningens interna liv förstås om man relaterar det till händelser och beroendeskap i en organisk kontext. Jag kommer således att betrakta staten som en social relation. En viktig aspekt i resonemanget i detta avsnitt blir alltså dragkampen på scenen och dess omgivning. Tanken är att denna dragkamp bestämmer statens kapacitet, aktörernas relationer på scenen och på vilket sätt dessa aktörer kan få fotfäste i det omgivande samhället. Därför väljer jag att till beskrivningen av statens position i sin omgivning även lägga massorganisationernas och folkrörelsernas roll, vilka med sin utbreddhet i samhället kan lägga en bred grund för att bära upp de aktörer som intar staten alternativt omöjliggöra för staten att i politikskapande manövrera förbi dem. I detta ligger också att staten med hjälp av sin uppburenhet eller samarbete med stora medborgerliga sammanslutningar blir djupt inbäddad i samhället. Dock har massorganisationerna och folkrörelserna under de senaste decennierna förlorat sin förmåga att samla och organisera människor.</p><p>I denna avhandling kommer jag att redogöra för de faktorer som medför att medborgarsammanslutningarnas förmåga att sammanfläta staten med medborgarna försvinner. Resultatet av denna process har blivit att de politiska organisationer som intog statsarenan saknar en bred och djup inbäddning bland befolkningen. När partierna därefter tvingas att garantera sin fortsatta delaktighet i utformandet av regeringsmaskineriet måste de vända sig till väljarkåren som de saknar all organisationell samhörighet med. Detta, menar jag, har fått vidare konsekvenser för politikskapandet och statens roll i samhället, samt i förlängningen även medfört konsekvenser för statsapparatens funktioner.</p>

Sedan Max Weber har många forskare påvisat tendenser till ett samband mellan svaga regeringar och starka byråkratier. Man har i sammanhanget lyft fram två faktorer som gör att en byråkrati kan komma att dominera över sina politiska principaler: Å ena sidan har man menat att eftersom politikerna omöjligen kan ha egen expertis på alla områden och kunna sköta allt vardagligt behöver de delegera uppgifter till en förvaltning. Med tiden, och om principaler byts ut ofta, leder detta till att det till sist är förvaltningen som med sin expertis tenderar att bestämma över sina politiska huvudmän. Å andra sidan har man även påpekat att eftersom staten intervenerat i allt fler samhällsområden har detta gett förvaltningen möjligheter att där etablera olika allianser som i sin tur kan användas som källa till expertis och som en påtryckargrupp för att främja förvaltningens egna syften och planer. I denna studie försöker jag med hjälp av processer i den estniska statsförvaltningen under huvudsakligen 1990−talet visa att det inte med nödvändighet existerar ett kontinuum där man å ena sidan skulle hitta starka och aktiva regeringar med rationella, neutrala och lydiga kanslier till sitt förfogande och å andra sidan svaga regeringar som domineras av kansliet. Eftersom staten snarare är en social relation än ett givet subjekt utgår jag ifrån att de politiska ledaraktörerna och förvaltningen likt en ekologisk enhet ingår i en levande kontext som också påverkar dess interna processer och flöden. Därmed kan mycket av förvaltningens interna liv förstås om man relaterar det till händelser och beroendeskap i en organisk kontext. Jag kommer således att betrakta staten som en social relation. En viktig aspekt i resonemanget i detta avsnitt blir alltså dragkampen på scenen och dess omgivning. Tanken är att denna dragkamp bestämmer statens kapacitet, aktörernas relationer på scenen och på vilket sätt dessa aktörer kan få fotfäste i det omgivande samhället. Därför väljer jag att till beskrivningen av statens position i sin omgivning även lägga massorganisationernas och folkrörelsernas roll, vilka med sin utbreddhet i samhället kan lägga en bred grund för att bära upp de aktörer som intar staten alternativt omöjliggöra för staten att i politikskapande manövrera förbi dem. I detta ligger också att staten med hjälp av sin uppburenhet eller samarbete med stora medborgerliga sammanslutningar blir djupt inbäddad i samhället. Dock har massorganisationerna och folkrörelserna under de senaste decennierna förlorat sin förmåga att samla och organisera människor. I denna avhandling kommer jag att redogöra för de faktorer som medför att medborgarsammanslutningarnas förmåga att sammanfläta staten med medborgarna försvinner. Resultatet av denna process har blivit att de politiska organisationer som intog statsarenan saknar en bred och djup inbäddning bland befolkningen. När partierna därefter tvingas att garantera sin fortsatta delaktighet i utformandet av regeringsmaskineriet måste de vända sig till väljarkåren som de saknar all organisationell samhörighet med. Detta, menar jag, har fått vidare konsekvenser för politikskapandet och statens roll i samhället, samt i förlängningen även medfört konsekvenser för statsapparatens funktioner.