I Sverige gjordes, under 2020, inköp som omfattas av upphandlingslagstiftning för knappt en femtedel av totala nationala BNP. Ett specifikt förfarande kopplat till offentliga inköp har kommit att kallas ”mellanhänder i offentlig upphandling”. Konkurrensverket och Upphandlingsmyndigheten har i en gemensam rapport bedömt lämpligheten och lagligheten för den företeelsen på en generell nivå.                        Denna uppsats utreder ett mer specifikt område av mellanhänder, nämligen användandet av mellanhänder i offentlig upphandling för inköp av immateriella tjänster. Detta görs genom att besvara frågeställningen; är mellanhänder ett, ur ett allmänintresse, ett lämpligt sätt att upphandla immateriella tjänster?                       Uppsatsens material spänner från en upphandlingslagstiftning som enbart har några år på nacken till handelsbalkens sysslomannaregler som funnits i någon form i hundratals år. Detta leder till att vissa begrepp i sig väldefinierade och vissa har behövt en mer ingående definition.                        Undersökningen påvisar bland annat, en bristande offentlighet, möjlighet för mellanhanden att avtala i princip vad som helst med underleverantörerna och att mellanhandens affärsmodeller ofta driver tveksamma beteenden. Med detta som grund dras slutsatsen att mellanhandslösningar inte är ett lämpligt sätt att offentligt upphandla immateriella tjänster ur ett allmännyttigt perspektiv.