Abstrakt Syftet med uppsatsen är att utreda hur miniminivån, genom tidig markering av vissa företeelser som icke-vetenskapliga, kan bereda mark för en fullständig (eller åtminstone mer fullständig) lösning på demarkationsproblemet. I uppsatsen redogörs huvudsakligen för begreppet miniminivån samt ett förslag till ett kriterium som krävs för att uppnå miniminivån, nämligen kriteriet för taktisk skepticism. Miniminivån utgör ett nödvändigt villkor för att en företeelse ska klassas som vetenskap. Innan en företeelse kan mätas mot kriterier bortom miniminivån, som tillsammans med kriterierna på miniminivån utgör ett tillräckligt villkor, måste miniminivåns kriterier uppfyllas. Detta kombinerar en monokriteriell ansats tydlighet med den flexibilitet som multikriteriella ansatser/ klusteransatser innehar genom dessas större mängd kriterier. ”Vetenskap” definieras i uppsatsen som bredare än det engelska ”science” som i vanliga fall motsvarar naturvetenskaperna. Ett allvarligt argument mot miniminivån är att det finns en risk att alla rimliga vetenskaps- kriterier är lika lämpliga att ha där. Skulle detta vara fallet har miniminivån bara lyckats göra frågan onödigt komplex. Därför formuleras ett krav och två desiderata som ställs på förslag som utgår från Karl Popper, Imre Lakatos, Thomas S. Kuhn och Mario Bunge. Utifrån Mario Bunges resonemang formuleras kriteriet för taktisk skepticism som exkluderar förekomster av radikal dogmatism och radikal skepticism. Detta kriterium bedöms vara lämpligast av kandidaterna. En form av  kreationism utvärderas utifrån kriteriet för taktisk skepticism, och bedöms ej uppfylla kriteriet. Vid en korrekt förståelse av miniminivån försvagas förtroendet för den sortens kreationism kraftigt med avseende på dess roll som kunskapsförmedlare. Det tidigare nämnda motargumentet bedöms därmed vara bemött. Det konstateras att miniminivån har potential att tjäna ett praktiskt syfte både före och efter jakten på en lösning på demarkationsproblemet.