Studiens syfte var att undersöka hur gymnasielärare i svenska och SO-ämnena engagerar sina elever i samband med föreläsning. Vidare undersöktes vilka metoder lärarna föredrog att använda när de föreläste samt vilka fördelar och nackdelar de fann med dessa metoder. Studien utgick från både Vygotskijs sociokulturella perspektiv om lärande och Bakhtins teori om dialogens betydelse. Resultatet visade att lärarna ansåg att de viktigaste undervisningsredskapen i samband med föreläsning hade med lärarens didaktiska kompetens att göra. Vidare visade resultatet att den dialogiska metoden användes av de flesta lärarna och att det fanns både fördelar och nackdelar med de två metoderna. Fördelarna med den monologiska metoden är att den är enkel eftersom läraren har ordet och därmed kan kontrollera undervisningen. Den är tidseffektiv, den har en tydlig struktur och den ger en grundkunskap till alla elever. Nackdelarna med den monologiska metoden är att elevernas talutrymme begränsas vilket leder till att elevernas kunskaper och erfarenheter missas. Fördelarna med den dialogiska metoden är att elever blir engagerade av frågor läraren ställer och att de kan reflektera över det de tycker är viktigt och meningsfullt. Dessutom lär sig de tysta eleverna mer av andra elever. Nackdelarna är att den bara passar de elever som är motiverade samt att det finns elever som inte vill eller orkar bidra till lektionen. De slutsatser som kan dras utifrån dessa resultat är att undervisningsredskapen som hade med didaktisk kompetens att göra var viktigast för att upprätthålla elevernas uppmärksamhet under föreläsning. Genom att öka kunskapen hos lärarna om vilka undervisningsredskap som har mest betydelse i samband med föreläsning kan möjligheten att påverka elevernas engagemang förbättras. Vidare kan man dra slutsatsen att lärarna, trots vissa nackdelar, föredrog den dialogiska metoden framför den monologiska tack vare de fördelar som denna metod medförde.