Uppsatsen fungerar som en fallstudie vars syfte är att bidra till förståelse för musikens funktion inom högtidliga ritualer i Sverige under 1700-talets första hälft. Ämnet som uppsatsen behandlar är den tillfällesmusik som framfördes under ärkebiskop Matthias Steuchius (1644–1730) begravning i Uppsala domkyrka år 1730, och hur den komponerades för att passa tillfället. Uppsalas musikliv var vid denna tid präglat av den starka kopplingen mellan kyrka, stad och akademi. Stadens musikdirektör titulerades director musices och var domkyrkoorganist och ledare över det Kungliga Akademiska kapellet. Vid detta tillfälle förfogade Hinrich Christoph Engelhardt (1694–1765) över tjänsten, och det var han som komponerade begravningsstycket som återfinns i Engelhardtsamlingen i Lunds universitet. Uppsatsen baseras på två primärkällor: stämmaterialet i Engelhardts autograf och den tryckta likpredikan som skrevs och framfördes under begravningen av kyrkoherde Jöran A. Nordberg. Studien innehåller en edition av autografen, vilken legat till grund för musikanalysen. I analysen presenteras en hypotes om hur Engelhardt gick till väga för att skriva ett stycke som både kunde uttrycka klagan och tröst, men som också var passande för en ståndspersons begravning. Genom att analysera partituret med utgångspunkt i Carl Dahlhaus genreteoretiska perspektiv samt tidigare forskning om musikaliska normer från 1600- och 1700-talen dras slutsatsen att Engelhardt till att börja med tonsatt en enklare aria för sopran och basso continuo, för att sedan framställa en orkesterbearbetning med utsmyckande ornament med syfte att tillskriva stycket högre dignitet.