Permission from the author to digitize this work is pending. Please contact the ICS library if you would like to view this work.

By stating that »only the successful work can be called an art work«, Albrecht Wellmer constructs a very strong hypothesis. Such an integration of the idea of aesthetic success into an ontological discussion of the musical work-concept, however, cannot be successful without taking into account the historical context. Considering not only the demarcation between art and non-art but also the concept of the art work in general, this hypothesis therefore touches upon a pivotal aesthetic, philosophical, and musicological problem that becomes highly virulent once criteria of »failure« are concerned. Examining reflections by Carl Dahlhaus and Theodor W. Adorno, the present essay attempts to analyze how aesthetic success and failure as specific historical configurations can be integrated into a philosophical debate in the conceptual tension field between the musical art work, aesthetic discourse and aesthetic experience.

A comparison of Oscar Bie’s monographies Die Oper and Das deutsche Lied shows that opera and ‘Lied’ are two extremes in Bie’s understanding of musical genres. While opera according to Bie is an “impossible work of art” which arises from countless contradictions, the low-conflict ‘Lied’ forms an opposite pole. Bie’s perception influences the way he deals with the two genres in writing: while opera is suitable for an adequate feuilleton, ‘Lied’ is not. Bie’s comparison gives him the possibility to break with established patterns of genres. It becomes apparent that for him opera takes on a special role in that it represents the culmination of the basic features of music. As a critic, Bie demands utmost congruence between object and written representation. Writing about music means to be an artist who deals with the same work of art but in another medium.

Uppsatsen fungerar som en fallstudie vars syfte är att bidra till förståelse för musikens funktion inom högtidliga ritualer i Sverige under 1700-talets första hälft. Ämnet som uppsatsen behandlar är den tillfällesmusik som framfördes under ärkebiskop Matthias Steuchius (1644–1730) begravning i Uppsala domkyrka år 1730, och hur den komponerades för att passa tillfället. Uppsalas musikliv var vid denna tid präglat av den starka kopplingen mellan kyrka, stad och akademi. Stadens musikdirektör titulerades director musices och var domkyrkoorganist och ledare över det Kungliga Akademiska kapellet. Vid detta tillfälle förfogade Hinrich Christoph Engelhardt (1694–1765) över tjänsten, och det var han som komponerade begravningsstycket som återfinns i Engelhardtsamlingen i Lunds universitet. Uppsatsen baseras på två primärkällor: stämmaterialet i Engelhardts autograf och den tryckta likpredikan som skrevs och framfördes under begravningen av kyrkoherde Jöran A. Nordberg. Studien innehåller en edition av autografen, vilken legat till grund för musikanalysen. I analysen presenteras en hypotes om hur Engelhardt gick till väga för att skriva ett stycke som både kunde uttrycka klagan och tröst, men som också var passande för en ståndspersons begravning. Genom att analysera partituret med utgångspunkt i Carl Dahlhaus genreteoretiska perspektiv samt tidigare forskning om musikaliska normer från 1600- och 1700-talen dras slutsatsen att Engelhardt till att börja med tonsatt en enklare aria för sopran och basso continuo, för att sedan framställa en orkesterbearbetning med utsmyckande ornament med syfte att tillskriva stycket högre dignitet.