I denna uppsats undersöks creature design samt narrativ teori kring skräckfilmer för att ta reda på hur man kan skapa filmmonster vars utseende kan berätta och föra fram en fängslande historia. Ett väldesignat monster lever kvar i publikens minnen, och skapar ikoner för sin tidsperiod eller sin genre. Uppsatsen använder sig av en semiotisk metod för att analysera monstren i filmerna Alien, The Thing och Rovdjuret. För att designa monster till science fiction kan man kombinera zoologi, anatomiska studier samt mänsklig psykologi och fobier för att skapa ett visuellt fascinerande monster som skrämmer publiken och lever kvar i det allmänna medvetandet.

Denna uppsats syfte är att med hjälp av bildanalys och narrativ analys undersöka fyra karaktärer från tre Disneyfilmer. Karaktärerna som undersöks är Ursula från Den Lilla Sjöjungfrun (1989), Scar från Lejonkungen (1994) och Hans och hertigen av Vessleby från Frost (2013). Dessa karaktärer analyseras för att ta reda på hur Disney-skurkar porträtteras och vilken narrativ funktion de har. Alltså hur ondska ser ut i tecknad film. Resultaten visar att skurkarna är utsatta för utseendemässig andrefiering. De skiljer sig alltså från de diegetiska normer som etableras i filmen. Dessa karaktärers utseenden har dock ingen narrativ funktion. Analysen kommer fram till att det är handlingarna som är det som avgör en karaktärs ondska. Att Disney-filmer, som klassas som barnfilm, har använt sig av så pass svart-vita föreställningar om moral är därför problematiskt. Än mer problematiskt att vissa drag hus skurkarna upplevs xenofoba. Från en filmskapares perspektiv visar detta att man inte behöver göra det lätt för sin publik när det kommer till att etablera vem som är ond och god.