Den här uppsatsen handlar om staters förhållningssätt till human security i teori och praktik. Syftet med uppsatsen har varit att undersöka om den kanadensiska definitionen av human security används som referensobjekt i policydokument från Norges och Sveriges nuvarande regeringar samt hos ländernas kriterier för verkställighetshinder av syriska medborgare. Uppsatsens metod är en jämförande fallstudie där verkställighetshinder och utvalda policydokument utgör analysenheterna. För att analysera dokument och ställningstaganden används kvalitativ textanalys. Fallstudien visar att båda länderna ser sig själva som föregångsländer inom human security, bland annat genom skapandet av strategier och handlingsplaner. Vidare visar studien att migrationsverken har olika tillvägagångsätt för verkställighetshinder till Syrien. Sveriges hinder innefattar fler kriterier än att endast hänvisa till individen som referensobjekt. Norge hänvisar främst till risken för kränkning av Europakonventionens artikel 3 medan Sverige hänvisar till konfliktens intensitet, spridning och kontroll av territorium som ett hot mot individen. Slutsatsen är att båda länderna har stora likheter i sitt förhållningssätt till human security i teorin. I praktiken är dock skillnaderna större. Norge hänvisar främst till individen emedan Sveriges verkställighetshinder snarare vilar på andra kriterier.