I samband med en växande urbaniseringstrend blir landsbygderna allt mer glesbebyggda vilket har bidragit till ett minskat serviceunderlag. Region Gotland är en av flera svenska regioner som har valt att motarbeta detta genom att skapa serviceutbud på landsbygden. Gotland är fortfarande i inledningen av detta arbete men har skapat en strategi för serviceutbud som gäller från år 2019. Utifrån denna har det utförts en behovsutredning på Hemse år 2020. Denna uppsats undersöker hur Region Gotland arbetar med centralortsteorin i en neo-endogen utvecklingskontext för att utveckla servicepunkter. Då centralortsteorin förlorade sin status globalt under 1970-talet undersöker uppsatsen huruvida denna teori är en rimlig utgångspunkt för landsbygdsutveckling. Uppsatsen undersöker även hur centralortsteorin faller samman med den neo-endogena utvecklingsinriktningen som Gotlands landsbygd utvecklas inom. Detta görs genom en tematisk innehållsanalys som lyfter fram utvalda indikatorer för centralortsteorin och den neo-endogena utvecklingsteorin. Planeringen för serviceutbud belyser tydliga drag som i långa loppet stärker den urbana hierarkin. Den neo-endogena utvecklingsinriktningen har haft liten betydelse i utvecklingen av servicestrategin men har större prägel i planeringen på lokal skala.