Tidigare forskning har visat att det förekommer brister i samverkan mellan socialtjänsten och andra professioner utifrån att det inte finns en gemensam bild av barnet och den unges svårigheter. Syftet med denna studie är att undersöka hur socialsekreterare på socialförvaltningen och biståndshandläggare på vård- och omsorgsförvaltningen LSS upplever samverkan i ärenden som rör barn och unga med NPF- diagnoser. Detta är en samverkansuppsats med socialförvaltningens barn och ungdomsenhet vilket innebär att vi har slagit ihop vår idé om det ämne vi från början tänkt att skriva om tillsammans med förvaltningen. För att uppnå syftet harvi genomfört en intervjustudie med åtta antal yrkesverksamma i olika verksamheter. Studiensempiriska material är analyserat med hjälp av kvalitativ innehållsanalys samt samverkansteori och Lipksys teori om gräsrotsbyråkrati. Av resultatet framkommer det att handläggarna från respektive förvaltning upplever hinder i samverkan mellan varandra utifrån organisationens olika regelverk samt utifrån handläggarnas olika synsätt om varandras arbeten. Resultatet visar ocksåatt handläggare från respektive förvaltning upplever att det finns behov av samverkan mellan varandra i vissa ärenden som rör barn och unga med olika NPF- diagnoser. Detta för att tillsammans kunna tillgodose klientens behov genom att arbeta utifrån ett helhetsperspektiv. Dessutom skildrar resultatet i hur intervjupersonerna menar att samverkan kan stärkas, då handläggarna berättar att ökad kommunikation mellan förvaltningarna ökar kunskap hos handläggare om varandras arbeten vilket resulterar i att förbättra förutsättningarna för samverkan.