<p>Från och med den 1 januari 2002 har närstående till en person som dödats genom en skadeståndsgrundande handling en i lag (5 kap 2 § skadeståndslagen) reglerad rätt till skadestånd för personskada som har åsamkats dem till följd av dödsfallet. Lagstiftaren har lagt ett stort ansvar på rättstillämparen gällande inte minst då det gäller att avgränsa gruppen ersättningsberättigade. Här tvingas jurister göra svåra bedömningar som ej är att beteckna som strikt juridiska, till exempel att avgöra vem som ”stod den avlidne särskilt nära”. I uppsatsen presenteras en arbetsmodell som utgår från de fyra kriterierna blodsband, hushållsgemenskap, tidsaspekt och förhållandet personerna emellan i övrigt. I och med nyttjandet av arbetsmodellen möjliggörs den nyanserade bedömning som lagstiftaren efterfrågar. De fyra kriterierna skall vägas samman vid bedömningen och de olika kriteriernas tyngd vid denna sammanvägning kan variera. Metoden erbjuder en utgångspunkt för hur bedömningen på ett metodiskt sätt kan genomföras och den är dessutom tillämpbar på de flesta situationer. På så sätt kommer vi ifrån den begränsande metoden att strikt följa typfall.Uppsatsen innehåller även en sammanställning av relevant praxis på området och en katalog med personkategorier som kan komma ifråga för ersättning.</p> / <p>From January 1st 2002 there is a statutory right for a deceased (culpa or dolus) person’s relatives, or more correctly persons with a close relationship to the desceased) to claim damages for their own emotional suffering. The legislator has put a huge responsibility on courts of law and insurance companies by letting these decide who is to be considered close and therefore entitled to damages. This report introduces a method to help them with this task. The Method is built on a test consisting of four different criteria: blood-relationship, household/cohabiting, time aspect and the relationship as such.</p>

Från och med den 1 januari 2002 har närstående till en person som dödats genom en skadeståndsgrundande handling en i lag (5 kap 2 § skadeståndslagen) reglerad rätt till skadestånd för personskada som har åsamkats dem till följd av dödsfallet. Lagstiftaren har lagt ett stort ansvar på rättstillämparen gällande inte minst då det gäller att avgränsa gruppen ersättningsberättigade. Här tvingas jurister göra svåra bedömningar som ej är att beteckna som strikt juridiska, till exempel att avgöra vem som ”stod den avlidne särskilt nära”. I uppsatsen presenteras en arbetsmodell som utgår från de fyra kriterierna blodsband, hushållsgemenskap, tidsaspekt och förhållandet personerna emellan i övrigt. I och med nyttjandet av arbetsmodellen möjliggörs den nyanserade bedömning som lagstiftaren efterfrågar. De fyra kriterierna skall vägas samman vid bedömningen och de olika kriteriernas tyngd vid denna sammanvägning kan variera. Metoden erbjuder en utgångspunkt för hur bedömningen på ett metodiskt sätt kan genomföras och den är dessutom tillämpbar på de flesta situationer. På så sätt kommer vi ifrån den begränsande metoden att strikt följa typfall.Uppsatsen innehåller även en sammanställning av relevant praxis på området och en katalog med personkategorier som kan komma ifråga för ersättning. / From January 1st 2002 there is a statutory right for a deceased (culpa or dolus) person’s relatives, or more correctly persons with a close relationship to the desceased) to claim damages for their own emotional suffering. The legislator has put a huge responsibility on courts of law and insurance companies by letting these decide who is to be considered close and therefore entitled to damages. This report introduces a method to help them with this task. The Method is built on a test consisting of four different criteria: blood-relationship, household/cohabiting, time aspect and the relationship as such.