Denna uppsats granskar Shaun Clarkes teori om strategic persuation oriented targeting. Teorin beskriver hur strategisk påverkan av beslutsfattare ska ske genom utnyttjandet av luftmakt. En nation med begränsade resurser bör nyttomaximera användningen av stridsflyg. Israeliska offensiva flygoperationer analyseras i en jämförande studie av Sexdagarskriget, 1967 och Yom Kippurkriget 1973. Resultatet medger att framgången för Israel i luftkrigen delvis kan förklaras med Clarkes teori. Mätning av strategisk effekt och psykologisk påverkan är svår och kan ibland endast medges genom subjektiv bedömning. Detta påverkar förklaringskraften i teorin. Jämförelsen visar att specifika variabler i Clarkes teori kan verka till fördel för resultatet i enskilda fall. Enligt teorin är det den sammanlagda effekten som ska beaktas för nationer med begränsade resurser. Teoribildningen stärks genom studien och nationer med begränsade resurser kan med fördel analysera denna vid översyn av egen doktrin. Det viktiga är att göra det ur eget hot- och förmågeperspektiv. Fallstudien påvisar att undvikande av symmetriska konfrontationer och resurssplittring är en förutsättning som medger ökad möjlighet till framgång. Väl övervägda, planerade och effektiva offensiva företag tillsammans med riktad strategisk kommunikation kan innebära ökad psykologisk påverkan. Detta kan ge förutsättningar för en strategisk förändring. En instrumentell implementering av offensiva operationer kan dock ge motsatt effekt.