Fritidshemmet har en viktig samhällelig funktion för barn mellan 6–13 år. Verksamheten kombinerar meningsfull fritid med undervisning och främjar barns sociala lärande. Men barns tillträde till fritidshem är villkorad och styrs av sina vårdnadshavares livssituation. Verksamheten är avgiftsbelagd och en majoritet av Sveriges kommuner kräver dessutom att vårdnadshavare förvärvsarbetar eller studerar på heltid. Det kan exkludera barn vars vårdnadshavare är arbetssökande, långtidssjukskrivna och föräldralediga. Syftet med studien är att skapa kunskap om vad barn som inte stannar kvar på fritidshem efter skoldagens slut gör. Studiens frågeställningar är: Vilka hinder och möjligheter skapas, av deltagare och andra, för att barnen ska kunna fortsätta att umgås med sina vänner?, Hur skapas möjligheter och begränsningar för socialisation i deltagarnas spatiala rörelse? och Vilka aktiviteter väljer deltagarna att göra och vilka aktiviteter beskriver deltagarna att de måste göra? De teoretiska utgångspunkterna hämtas ur socialkonstruktionismen med fokus på både individers agens som styrande för individers valmöjlighet och samhälleliga strukturer som möjliggörande eller begränsandeför individens val. Studiens empiri bygger på en metodologisk triangulering för att stärka och validera mitt resultat. Datamaterialet består av fem samtalspromenader tillsammans med sex barn, tre semistrukturerade intervjuer tillsammans med fem barn och ett fokusgruppssamtal tillsammans med två biträdande rektorer och två fritidshemslärare. Analysen visar att barn som inte stannar kvar på fritidshem kan riskera att bli socialt isolerade, antingen helt och utan stöd att lära sig umgås med vänner eller under den del av tiden när barnets vänner är kvar på fritidshemmet. Barn ber inte vuxna i sin närhet om hjälp när de behöver hantera kränkningar.