Introduktion: Under pandemins första våg av SARS-CoV-2 inverkade ett flertal faktorer på den vård och omvårdnad som gavs till kritiskt sjuka i covid-19. Intensivvårdssjuksköterskorna arbetade under ansträngda förhållanden och de anhöriga fick inte besöka avdelningarna, vilket lämnade patienterna i en utsatt position. Hur situationen påverkat och hanterats av de berörda kan ge information om hur intensivvården kan förbättras och vad som är viktigt att prioritera under svåra omständigheter. Syfte: Att beskriva patients och anhörigs erfarenheter av intensivvårdskrävande sjukdom till följd av Covid-19 och hur det påverkat dem efter sjukhustiden. Metod: En enskild instrumentell fallstudie med flera underenheter användes som metod, där semistrukturerade intervjuer analyserades med kvalitativ innehållsanalys. Resultat: Två kategorier erhölls ur analysen: ”Inget var som vanligt” som visar hur insjuknandet och sjukhustiden var och upplevdes, samt ”Vägen tillbaka” som beskriver hur paret påverkats av sjukdomstiden i olika avseenden och hur de erfarit efterförloppet. Studien visar att den personcentrerade omvårdnaden blev lidande till följd av tids- och personalbrist samt frånvaro av anhörigkontakt mellan intensivvårdssjuksköterska och anhörig. Däremot skapades goda relationer mellan anhörig och ansvariga läkare med hjälp av digitala kommunikationsverktyg trots avsaknad av fysiska möten. Trots ett gott stöd från ansvariga läkare utvecklade anhörig psykiska besvär efter sjukhustiden, och en avsaknad av stöd i efterförloppet framkom. Slutsats: Tid och resurser avsatta för att både vård och omvårdnad ska kunna utföras med god kvalitet, och för att stärka ett personcentrerat förhållningssätt måste säkras vid speciellt krävande omständigheter. Det finns potential för användandet av digitala kommunikationsverktyg för att möjliggöra ett personcentrart förhållningssätt i situationer där anhöriga av olika anledningar inte fysiskt kan närvara på IVA, och detta bör utforskas ytterligare. Uppföljningen av patient och anhörig efter kritisk sjukdom bör också utvecklas och stärkas. Sammantaget skulle dessa faktorer kunna stärka det personcentrerade förhållningssättet, minska anhörigas stress, förbättra omvårdnadskvalitet för patienten samt minska psykiska symtom i efterförloppet.