SAMMANFATTNING På de flesta operationsavdelningar är det rutin att föräldrar är med sitt barn till och med anestesiinduktionen. Föräldranärvaron syftar till att minska barnets oro och för att undvika att barnet separeras från sin förälder. Fokus ligger på barnet och det är lätt att bortse från den medföljande förälderns upplevelser och känslor. Mot denna bakgrund var syftet med denna studie att kartlägga föräldrars upplevelser av att vara tillsammans med sitt barn i den perioperativa perioden och vilka vårdåtgärder som kunde underlätta för föräldrarna. En litteraturstudie genomfördes och 22 artiklar som behandlade detta ämne fanns och analyserades. Resultatet visade att föräldrar som närvarade vid sitt barns perioperativa period framförallt upplevde en stor stress, oro, förlorad kontroll och förlust av föräldrarollen. Sjukvårdspersonalen ansåg att föräldrarna kunde vara till hjälp och stötta sina barn, men att de även upptog tid från personalen. Föräldrarna upplevde att vårdpersonalen visade engagemang och gav god omvårdnad, men de upplevde även en ”löpandeband-känsla”. De vårdåtgärder som kan underlätta är att ge individualiserad information till föräldrarna, låta dem genomgå förberedelseprogram och få stöd från vårdpersonalen. En annan slutsats av litteraturstudien är att den perioperativa dialogen kan vara ett hjälpmedel för anestesisjuksköterskan i mötet med föräldrar och barn. / ABSTRACT On most operating theaters it’s routine for parents to be with their child until the anaesthesia induction. The purpose of parental presence is to reduce the child’s anxiety and to avoid the child from being separated from its parent. The child comes first and it's easy to overlook the accompanying parent’s experiences and feelings. Hence, the purpose of this study was to identify parents' experiences of being with their child in the perioperative period and the interventions that could help the parents. A literature review has been conducted based on 22 articles. The result showed that parents who attended their child's perioperative period, mainly experienced great stress and anxiety. They also experienced loss of control and loss of the parental role. The caregivers experienced that the parents could be of help and support to the children, but they also took time from the staff. The parents experienced that the caregivers showed commitment and gave good care, but they also experienced a “conveior belt feel”. The interventions that could help are primarily to give parents individualized information, to let them undergo preparation program and better support from caregivers. Another conclusion of the study is that the perioperative dialogue also could assist the nurse anaesthetist.