Syftet med denna studie har varit att studera hur våld mot kvinnor och våld i hemmet definieras och konstrueras i den parlamentariska diskursen i autonoma samhällen. För att besvara syftet har vi gjort en kvalitativ innehållsanalys av utvalda dokument från två ärenden som tagits upp i Ålands Lagting, “Godkännande av Europarådets konvention om förebyggande och bekämpning av våld mot kvinnor och av våld i hemmet” och “Skyddshem för personer som drabbats av våld i nära relationer”. Urvalet består av transkriberade parlamentsdebatter och ett lagförslag om skyddshem. Uppsatsens vetenskapliga förhållningssätt är socialkonstruktionism och Hydéns normvetenskap och normmodell samt Hirdmans genussystem används för att tolka materialet. Resultaten av studien visar att det finns normativa förväntningar gällande våld mot kvinnor och våld i hemmet. Våldet konstrueras som i första hand fysiskt och i andra hand psykiskt. Våldsutövaren framställs vara en man och den våldsutsatta framställs vara en kvinna eller ett barn. Våldet förväntas ske i en kärnfamilj där barn närvarar och bevittnar när pappan utövar våld mot mamman. Mamman och barnet ses som en enhet och då den våldsutsatta kvinnan söker skydd förväntas det finnas medföljande barn. Heteronormen befästs i materialet då fokus är på kärnfamiljen och den heterosexuella relationen. Normer som etableras i den parlamentariska diskursen speglas i samhället. Definitionen av vem som är våldsutsatt respektive våldsutövare, och vad som definieras som våld, leder till att resurser formas efter de normativa förväntningarna. Våldsutsatta och våldsutövare som inte passar in i konstruktionen riskerar att osynliggöras och att inte få den hjälp de behöver, eftersom hjälpen inte är utformad för dem.