I detta konstnärliga examensarbete beskrivs arbetet kring att spela och interpretera musik av Johann Sebastian Bach på marimba. Till studien användes Bachs Chaconne, vilket är den sista satsen i hans andra partitia för soloviolin. Syftet med studien var att arbeta fram en personlig interpretation av stycket samt undersöka sätt att spela polyfon musik på marimba. För att få till en personlig version användes egna idéer och tankar för att göra små ändringar i notationen. Även klubbval var en viktig del av arbetet för att sätta en personlig prägel på stycket. Genom en analys av styckets uppbyggnad och tonspråk skapades först en klar bild av musiken och dess struktur. Olika klubbor användes för att försöka finna den rätta karaktären till stycket och hjälpa lyssnaren att urskilja de olika stämmorna i de polyfona passagerna. Studiens resultat visar att det är fullt möjligt att på ett tydligt sätt spela polyfont på en marimba. Detta genom att använda sig av olika hårdheter på klubborna för att kunna skilja en basstämma mot en överstämma trots att de spelar samtidigt. Violinmusik är ofta förekommande i slagverksrepertoaren och skivor med violinmusik på marimba har spelats in av solister som Leigh Howard Stevens och Jean Geoffroy. Denna studie ansågs därför lämplig eftersom en slagverkare förr eller senare mycket troligt kommer att spela musik av Johann Sebastian Bach. Att ha med sig verktyg från denna typ av studie kan hjälpa musikern att interpretera musik av Bach, och såklart även annan musik.

Modernist accounts of artistic integrity often required artists to alienate audiences. In some senses, the relationship between artists and audiences never recovered, and arts organizations today struggle to overcome the hostility. The alienation had roots in two applications of Hegelian philosophy. First, modernists viewed bourgeois audiences as needing a new consciousness of their place in history. Second, artists could only bring this consciousness about by posing an antithesis to bourgeois culture, accomplished by abstraction, or removal from established aesthetic norms. In music and painting, abstraction became an important mark of seriousness, while audiences were alienated by it. J. S. Bach’s “Chaconne” for solo violin offers a model for reconciling artist and audience. Bach used a well-established dance form to lead an audience through many levels of abstraction that are both pleasing and challenging. A different account of artistic integrity and a more nuanced view of abstraction can reframe the relationship between artist and audience.