Fåtalet studier beskriver vårdpersonal som patientgrupp. Inga studier är funna som skildrar ambulanspersonals erfarenheter av att vårdas inom det egna yrkesområdet. Därför genomfördes en kvalitativ studie med sju informanter för att besvara frågan: Hur kan ambulanspersonal uppleva att vara patient i ambulanssjukvården? I resultatet beskriver informanterna två roller när de drabbas av akut sjukdom eller skada: en patientroll och en patientroll där yrkesrollen har inflytande. Patienter med yrkeserfarenhet inom ambulanssjukvård fortsätter tänka som vårdare och har därför svårt att komma in i patientrollen. Detta kompliceras ytterligare om vårdaren backar i sin vårdarroll och blir kollega. Det framstår som viktigt att vårdarna ser patienterna som individer och hjälper dem in i patientrollen. Patienterna vill känna sig trygga med att sekretess bibehålls. De upplever behov av att bli delaktiga i vården utan att känna ansvar för den. I vårdandet av dessa patienter framstår det som särskilt viktigt att följa behandlingsriktlinjerna samt känna till hur människor kan agera i chock. Vårdaren behöver också vara medveten om sin möjlighet att ta kontroll över situationen och hjälpa patienten i en situation då denne ibland inte förmår ta välgrundade beslut. Det behövs ett professionellt, medvetet vårdande där sunt förnuft och naturligt vårdande inte är tillräckligt. Studien tillför nya dimensioner om hur patienter som själva arbetar inom ambulanssjukvård kan uppleva patientrollen utifrån sina specifika yrkeskunskaper. / Program: Specialistsjuksköterskeutbildning med inriktning mot ambulanssjukvård

Bakgrund: Det har i vissa fall varit märkbart att patienter med idiopatisk normaltrycks hydrocefalus (iNPH) upplever att förväntat shuntbehandlingsresultat inte uppnåtts och de rapporterar försämring vid den postoperativa uppföljningen trots att standardiserade tester inte visar i den riktningen. Det har också visat sig att rehabiliteringsinsatserna varierat för patienterna allt från strukturerade rehabiliteringsperioder på exempelvis geriatrisk rehabiliteringsenhet till i princip ingen rehabilitering alls. Syfte: Att beskriva vilka förväntningar personer med iNPH har på behandling med shunt och hur de ser på sin egen roll i rehabiliteringsprocessen. Metod: Kvalitativ, deskriptiv design med manifest och induktiv ansats. Datainsamlingen skedde genom semistrukturerade intervjuer med sju patienter med iNPH preoperativt. Resultat: Det fanns en samstämmighet bland informanterna kring förväntningar på shuntbehandlingsresultatet. De rörde den symtomtriad (gång och balansstörning, överaktiv urinblåsa samt kognitiv nedsättning) som ofta finns vid iNPH. Varierade beskrivningar gavs på hur symtomen påverkade informanterna. Det fanns också en uppfattning bland informanterna att de hade ett eget ansvar i rehabiliteringsprocessen och förslag framkom på vad de själva kunde bidra med i processen men också olika hinder för att utöva fysisk aktivitet beskrevs. Slutsats: Förväntningar på shuntbehandlingsresultat behöver diskuteras med patienten (ibland även anhörig) inför shuntbehandling redan vid beslut om operation men också då patienten läggs in för behandlingen. Rehabiliteringsprocessen behöver också diskuteras med patienten såväl före shuntoperation som tidigt postoperativt. Detta är troligtvis mycket viktigt för att uppnå ett så optimalt behandlingsresultat som möjligt. / Background: It has been noticeable that some patients with idiopathic normal pressure hydrocephalus (iNPH) find the expected result of shunt treatment not  achieved and they report detoriation at postoperative follow-up even though standardized tests do not show results in that direction. It has also been shown that rehabilitation possibilities for patients varied, ranging from structured rehabilitation periods, e.g. at geriatric rehabilitation units to basically no rehabilitation at all. Objective: To describe what expectations patients with iNPH have on treatment with shunt and how they view their own role in the rehabilitation process. Method: A quality, descriptive design with manifest and inductive approach. The data collection was done by semi-structured interviews with seven patients with iNPH preoperative. Results: There was consensus among informants regarding the expectations on the result of shunt treatment. The expectations concerned the symptom triad (gait-and balance disturbance, urgency bladder and cognitive dysfunction) which often occurs in iNPH. Varied descriptions were given on how the symptoms had affected the informants. There was also an opinion among the informants that they had own responsibility for the rehabilitation process and suggestions were given on what they could contribute with in the process but also different obstacles for performing physical activities were described. Conclusion: Expectations on shunt treatment results need to be discussed with the patient (sometimes together with a relative) prior to shunt treatment, already when the patient is offered a shunt operation and also on the day before operation when the patient is in the neurosurgery clinic. The rehabilitation process also needs to be discussed with the patient before the shuntoperation as well as early postoperative. This is probably very important in order to achieve as optimal treatment results as possible.