Rätten till nödvärn finns för att särskilda intressen i samhället ska skyddas. Brott som begåtts i nödvärn anses vara försvarliga och rättssystemet medger att undantag kan tillåtas, men endast med hänsyn till behov och proportionalitet som genomsyrar det svenska rättssystemet. Nödvärnsrätten som den ser ut idag är dock inte helt problemfri, utan svårigheter i tillämpningen kan uppstå. Exempel på det sistnämnda är rätten till nödvärn vid brott i nära relationer. Det som huvudsakligen är problematiskt är sakförhållandet att brottsoffer i nära relationer inte sällan är uteslutna från skyddet som nödvärnsregleringen är avsedd att ge. Skyddets begränsade omfattning beror inte nödvändigtvis enbart på nödvärnsregleringens utformning, utan kan många gånger vara en effekt av de särtypiska brottsomständigheterna i nära relationer. Nödvärn som ansvarsfrihetsgrund finns för att skydda ett intresse som anses vara värt att försvara. Ordinärt straffbara gärningar blir istället försvarliga i nödvärn och detta skydd tillfaller envar. Brottsoffer som utsatts för våld i nära relationer kan av olika anledningar många gånger ej nyttja denna nödvärnsrätt. Med detta som utgångspunkt är syftet med denna uppsats att utreda om det finns ett behov att ändra nödvärnsregleringen för att bättre skydda brottsoffer som utsatts för våld i nära relationer.