Syftet med denna avhandling är att öka kunskapen om varför villkorade tillstånd inte leder till att en lag fullt ut implementeras. Den lagstiftning som reglerar industriella verksamheter innehåller ofta generella principer. Dessa ska vägleda myndigheten i att balansera verksamhetens nytta mot eventuella negativa effekter. Tillstånd att bedriva en viss verksamhet är en värdefull rättighet för verksamhetsutövaren, men samtidigt är tillstånd villkorade och förenade med kostnader för denne, t.ex. för att begränsa utsläpp. Studier av exempelvis miljölagstiftning visar att villkorade tillstånd har bidragit till att uppfylla lagstiftningens huvudsakliga intention, men att genomförandet ofta kännetecknas av att lagstiftningens krav modifieras. I praktiken är villkorade tillstånd ett resultat av förhandlingar mellan myndigheten och verksamheten. Ett skäl till att myndigheten inleder förhandlingar är att tillämpning av lagen kräver kompletterande information om verksamheten. Ett annat skäl är att det är kostsamt för myndigheten att kontrollera tillstånds efterlevnad samt att beivra deras överträdelser. Den analytiska ansatsen är analogin mellan ett villkorat tillstånd och ett kontrakt i principal-agent teorin. Ett huvudresultat är att denna teori är lämplig för att studera villkorade tillstånd. I avhandlingen studeras olika svårigheter för myndigheten att genomföra lagstiftningen. Fokus riktas mot asymmetrisk information, men dessutom behandlas förhandlingsstyrka, politiska påtryckningar samt möjligheten att överträda tillståndsvillkor. Studierna visar att dessa förhållanden kan förklara brister vid lagstiftningens genomförande. Myndigheten kan dock begränsa konsekvenserna av dessa genom att jämka på tillståndet, dvs. att inte helt följa lagens bokstav. Anpassning till asymmetrisk information gör att myndigheten får tillgång till verksamhetsspecifik information. Anpassning till villkorsöverträdelser gör att nyttan med regleringar kan vägas mot kostnader för kontrollåtgärder. Villkorade tillstånd har även andra fördelar. Utvägen att neka ett tillstånd ger myndigheten en viss förhandlingsstyrka. Möjligheten att bestraffa verksamheten genom att dra in dess tillstånd medför att myndigheten kan spara kontrollresurser alternativt skärpa villkoren.