<p>Den nya försäkringsavtalslagen (NFAL) träder i kraft den 1 januari 2006. Ett av dess syften är att stärka konsumentskyddet. För att uppfylla det syftet har lagstiftaren bland annat valt att införa en kontraheringsplikt. Kontraheringsplikt innebär ett tvång för försäkringsbolagen att ingå avtal med den som önskar en försäkring. Ett försäkringsbolag skall sålunda inte kunna neka en ansökan om försäkring om det inte föreligger ”särskilda skäl”. Ett av skälen till att stärka konsumentskyddet är att socialförsäkringen kan ge ett otillräckligt skydd. Behovet av olika personförsäkringar har ökat markant under senare år. Det anses därför viktigt att var och en skall kunna ha möjlighet att skaffa ett kompletterande skydd genom den frivilliga försäkringen.</p><p>Kontraheringsplikten har blivit ett kontroversiellt ämne och har kritiserats från många håll. En av invändningarna har varit att kontraheringsplikten kommer att fördyra för alla försäkringstagare, det har även ifrågasatts huruvida kontraheringsplikten i praktiken kommer att leda till att fler människor får möjlighet att teckna försäkring. Trots invändningarna har ingen konsekvensanalys av kontraheringsplikten tagits fram. Lagstiftaren har fått söka ledning i allmänna antaganden om konsekvenser av olika regler utan att några beräkningar gjorts angående de ekonomiska följderna.</p><p>Uppsatsen är en konsekvensanalys av kontraheringplikten, jag har utrett begreppet kontraheringsplikt och undersökt om den utmynnar i en rimlig avtalsrättslig lösning. Jag har även besvarat frågor som: Finns det behov av kontraheringsplikt på personförsäkringsområdet? Kommer det uppställda syftet i NFAL att uppfyllas i praktiken dvs. att stärka konsumentskyddet vilket leder till att fler människor får möjlighet att teckna försäkring? Vad innebär begreppet ”särskilda skäl” 11:1 NFAL? Slutligen har jag gett konkreta förslag på alternativa lösningar.</p>

Den nya försäkringsavtalslagen (NFAL) träder i kraft den 1 januari 2006. Ett av dess syften är att stärka konsumentskyddet. För att uppfylla det syftet har lagstiftaren bland annat valt att införa en kontraheringsplikt. Kontraheringsplikt innebär ett tvång för försäkringsbolagen att ingå avtal med den som önskar en försäkring. Ett försäkringsbolag skall sålunda inte kunna neka en ansökan om försäkring om det inte föreligger ”särskilda skäl”. Ett av skälen till att stärka konsumentskyddet är att socialförsäkringen kan ge ett otillräckligt skydd. Behovet av olika personförsäkringar har ökat markant under senare år. Det anses därför viktigt att var och en skall kunna ha möjlighet att skaffa ett kompletterande skydd genom den frivilliga försäkringen. Kontraheringsplikten har blivit ett kontroversiellt ämne och har kritiserats från många håll. En av invändningarna har varit att kontraheringsplikten kommer att fördyra för alla försäkringstagare, det har även ifrågasatts huruvida kontraheringsplikten i praktiken kommer att leda till att fler människor får möjlighet att teckna försäkring. Trots invändningarna har ingen konsekvensanalys av kontraheringsplikten tagits fram. Lagstiftaren har fått söka ledning i allmänna antaganden om konsekvenser av olika regler utan att några beräkningar gjorts angående de ekonomiska följderna. Uppsatsen är en konsekvensanalys av kontraheringplikten, jag har utrett begreppet kontraheringsplikt och undersökt om den utmynnar i en rimlig avtalsrättslig lösning. Jag har även besvarat frågor som: Finns det behov av kontraheringsplikt på personförsäkringsområdet? Kommer det uppställda syftet i NFAL att uppfyllas i praktiken dvs. att stärka konsumentskyddet vilket leder till att fler människor får möjlighet att teckna försäkring? Vad innebär begreppet ”särskilda skäl” 11:1 NFAL? Slutligen har jag gett konkreta förslag på alternativa lösningar.