<p>Den nya försäkringsavtalslagen (NFAL) träder i kraft den 1 januari 2006. Ett av dess syften är att stärka konsumentskyddet. För att uppfylla det syftet har lagstiftaren bland annat valt att införa en kontraheringsplikt. Kontraheringsplikt innebär ett tvång för försäkringsbolagen att ingå avtal med den som önskar en försäkring. Ett försäkringsbolag skall sålunda inte kunna neka en ansökan om försäkring om det inte föreligger ”särskilda skäl”. Ett av skälen till att stärka konsumentskyddet är att socialförsäkringen kan ge ett otillräckligt skydd. Behovet av olika personförsäkringar har ökat markant under senare år. Det anses därför viktigt att var och en skall kunna ha möjlighet att skaffa ett kompletterande skydd genom den frivilliga försäkringen.</p><p>Kontraheringsplikten har blivit ett kontroversiellt ämne och har kritiserats från många håll. En av invändningarna har varit att kontraheringsplikten kommer att fördyra för alla försäkringstagare, det har även ifrågasatts huruvida kontraheringsplikten i praktiken kommer att leda till att fler människor får möjlighet att teckna försäkring. Trots invändningarna har ingen konsekvensanalys av kontraheringsplikten tagits fram. Lagstiftaren har fått söka ledning i allmänna antaganden om konsekvenser av olika regler utan att några beräkningar gjorts angående de ekonomiska följderna.</p><p>Uppsatsen är en konsekvensanalys av kontraheringplikten, jag har utrett begreppet kontraheringsplikt och undersökt om den utmynnar i en rimlig avtalsrättslig lösning. Jag har även besvarat frågor som: Finns det behov av kontraheringsplikt på personförsäkringsområdet? Kommer det uppställda syftet i NFAL att uppfyllas i praktiken dvs. att stärka konsumentskyddet vilket leder till att fler människor får möjlighet att teckna försäkring? Vad innebär begreppet ”särskilda skäl” 11:1 NFAL? Slutligen har jag gett konkreta förslag på alternativa lösningar.</p>

Kontraheringsplikt är ett undantag från grundprincipen om avtalsfrihet och innebär att en part kan kräva att få ett avtal till stånd med en annan part utan att den andra parten har uttryckt sin vilja härom. Den innebär också att part kan kräva förnyelse eller fortsättning av ett avtalsförhållande, att det föreligger ett förbud att avbryta avtalsförbindelsen samt en viss standardisering av avtalsvillkoren, vilket oftast innebär att villkor som tillämpas på andra kunder ska gälla. Fjärrvärmemarknaden uppvisar likheter med andra områden där det föreligger kontraheringsplikt, men trots detta finns ingen lagstadgad kontraheringsplikt för fjärrvärme. Uppsatsens syfte är därmed att utreda huruvida det finns juridiska förutsättningar för att införa kontraheringsplikt på fjärrvärmemarknaden. Uppsatsen ger en allmän beskrivning av avtalsfriheten och dess begränsningar för att sedan smalna av i en av dessa begränsningar, kontraheringsplikten. Olika områden där det föreligger kontraheringsplikt har använts för att systematisera de juridiska förutsättningar som krävs för att kontraheringsplikt ska kunna föreligga. Dessa juridiska förutsättningar har sedan jämförts med fjärrvärmemarknaden och på ett objektivt sätt har det kunnat fastställas att det finns juridiska förutsättningar för att införa kontraheringsplikt på fjärrvärmemarknaden både vad gäller kontraheringsplikt för tredje parts tillträde till fjärrvärmeledning och kontraheringsplikt för kundens rätt till avtal om fjärrvärme.

Den nya försäkringsavtalslagen (NFAL) träder i kraft den 1 januari 2006. Ett av dess syften är att stärka konsumentskyddet. För att uppfylla det syftet har lagstiftaren bland annat valt att införa en kontraheringsplikt. Kontraheringsplikt innebär ett tvång för försäkringsbolagen att ingå avtal med den som önskar en försäkring. Ett försäkringsbolag skall sålunda inte kunna neka en ansökan om försäkring om det inte föreligger ”särskilda skäl”. Ett av skälen till att stärka konsumentskyddet är att socialförsäkringen kan ge ett otillräckligt skydd. Behovet av olika personförsäkringar har ökat markant under senare år. Det anses därför viktigt att var och en skall kunna ha möjlighet att skaffa ett kompletterande skydd genom den frivilliga försäkringen. Kontraheringsplikten har blivit ett kontroversiellt ämne och har kritiserats från många håll. En av invändningarna har varit att kontraheringsplikten kommer att fördyra för alla försäkringstagare, det har även ifrågasatts huruvida kontraheringsplikten i praktiken kommer att leda till att fler människor får möjlighet att teckna försäkring. Trots invändningarna har ingen konsekvensanalys av kontraheringsplikten tagits fram. Lagstiftaren har fått söka ledning i allmänna antaganden om konsekvenser av olika regler utan att några beräkningar gjorts angående de ekonomiska följderna. Uppsatsen är en konsekvensanalys av kontraheringplikten, jag har utrett begreppet kontraheringsplikt och undersökt om den utmynnar i en rimlig avtalsrättslig lösning. Jag har även besvarat frågor som: Finns det behov av kontraheringsplikt på personförsäkringsområdet? Kommer det uppställda syftet i NFAL att uppfyllas i praktiken dvs. att stärka konsumentskyddet vilket leder till att fler människor får möjlighet att teckna försäkring? Vad innebär begreppet ”särskilda skäl” 11:1 NFAL? Slutligen har jag gett konkreta förslag på alternativa lösningar.

Den svenska naturgasmarknaden regleras genom naturgaslagen. Enligt 7 kap. 8 a § naturgaslagen föreligger en skyldighet för innehavare av naturgasledningar att ingå avtal med en gasleverantör på marknaden om att denne ska agera anvisad leverantör i fall då gasförbrukaren inte har ett giltigt avtal med en leverantör. Enligt bestämmelsen har dock gasleverantörerna på marknaden ingen skyldighet att ingå avtal med ledningsinnehavaren om att bli anvisad leverantör. Inom avtalsrätten är en fundamental princip avtalsfrihet. Principen innebär en rätt för individer att på egen hand avgöra huruvida avtal ska ingås, med vem avtal ska ingås och på vilka villkor. Avtalsfriheten är dock inte absolut, den är begränsad till följd av olika omständigheter och behov i samhället. Ett av undantagen till avtalsfriheten är kontraheringsplikten, skyldigheten att i vissa fall ingå avtal. Rättsfiguren finns inom olika rättsområden och motiveras ur olika perspektiv. Det har dock utvecklats en princip om en allmän kontraheringsplikt, vilken är utgångspunkten i denna framställning. Skyldigheten för ledningsinnehavaren enligt 7 kap. 8 a § naturgaslagen innebär att ledningsinnehavaren åläggs en kontraheringsplikt. Genom denna framställning presenteras naturgasmarknaden och bakgrunden till denna bestämmelse i syfte att analysera kontraheringsplikten som följer av stadgandet. Motivet till bestämmelsen kompareras med motiven till den allmänna kontraheringsplikten i syfte att analysera hur kontraheringsplikten i 7 kap. 8 a § naturgaslagen förhåller sig till avtalsfriheten och den allmänna kontraheringsplikten. Det ifrågasätts huruvida skyldigheten som åläggs ledningsinnehavaren är att anse som motiverad samt huruvida ett avtalsförhållande är det optimala verktyget för att uppnå det faktiska syftet med bestämmelsen. / The Swedish natural gas market is regulated through the Swedish Natural Gas Act. In accordance with the Natural Gas Act chapter 7 section 8 a the owner of the natural gas pipelines is obliged to enter into an agreement with a gas supplier regarding becoming an assigned gas supplier when gas users do not have a contract with a gas supplier. According to the regulation gas suppliers are not obliged to enter into an agreement with the owner of the pipelines regarding becoming assigned suppliers. Contractual freedom is a fundamental principle in Swedish contract law. The principle gives the right to every individual to decide whether or not to enter into an agreement, with whom to enter the agreement and on which terms. However, the contractual freedom is not absolute, it is limited by various circumstances and needs within society. One of the exceptions from contractual freedom is the obligation to contract. The principle occurs in different judicial areas and is motivated out of different perspectives. However, a principle of general obligation to contract has been identified and is the basis for comparison in this thesis. The obligation imposed on the owner of the pipelines according to the Natural Gas Act chapter 7 section 8 a means that the owner of the pipelines has an obligation to contract. The background to this regulation is presented for the purpose of analyzing the obligation to contract as a consequence of the regulation. The motives of the regulation are compared to the motives of the principle of general obligation to contract in order to analyze the relationship between the obligation to contract according to the regulation, the contractual freedom and the principle of general obligation to contract. The obligation imposed on the owner of the pipelines is questioned alongside the choice to achieve the purpose of the regulation through contract.

Bestämmelsen om tvångsinlösen i 22 kap. 1 § ABL är tvingande, vilket innebär att avsteg från vad som föreskrivs inte får göras genom bolagsordningen. Mot bakgrund av Högsta domstolens avgörande i NJA 2011 s. 429, synes bestämmelsens tvingande natur vara än mer vidsträckt. I förevarande fall ansågs nämligen ett aktieägaravtal, varigenom en majoritetsägare avstått från sin rätt att påkalla tvångsinlösen, sakna aktiebolagsrättslig relevans. Domstolen framhöll emellertid att sådana aktieägaravtal som huvudregel binder parterna. Författarna är av uppfattningen att blotta förekomsten av tvångsinlöseninstitutet utgör en inskränkning av principen om avtalsfrihet. Därutöver innebär Högsta domstolens avgörande att den välgrundade principen inskränks ytterligare. I förevarande uppsats utreds huruvida den sistnämnda inskränkningen är motiverad. Därutöver utreds även hur ett eventuellt avtalsbrott och en därtill inträdande skadeståndsskyldighet förhåller sig till det faktum att avtalsvillkoret saknar aktiebolagsrättslig relevans. Inledningsvis anser författarna att inskränkningen av avtalsfriheten som följer av NJA 2011 s. 429 är motiverad. Vidare har författarna konstaterat att skadeståndsskyldighet kan aktualiseras de lege lata eftersom parterna torde vara obligationsrättsligt bundna mot bakgrund av Högsta domstolens uttalande i NJA 2011 s. 429. Yttermera är författarna av uppfattningen att ett föreliggande skadeståndsansvar inte kan begränsas genom tillämpning av adekvansläran eller normskyddsläran. De lege ferenda anser författarna att ett aktieägaravtal som inskränker tvångsinlösenrätten inte bör tillerkännas obligationsrättslig verkan. Detta främst mot bakgrund av att det är en orimlig följd att ett avtal som inte kan göras gällande gentemot bolaget trots allt kan föranleda obligationsrättslig bundenhet och skadeståndsansvar. / The provision in chapter 22. 1 § of the Swedish companies act regarding compulsory purchases and sales of shares is imperative, meaning that derogations from the provision not is allowed through a company’s articles of association. The imperative nature of the provision has been further strengthened through the Swedish Supreme Court ruling NJA 2011 s. 429. In the mentioned case, a shareholders’ agreement in which a party has waived its right to claim a compulsory purchase, was found to lack affect in relation to the company. However, the court stressed that shareholders’ agreements, in principle, are valid and enforceable between the contractual parties, i.e. the shareholders. The authors’ opinion is that the mere existence of compulsory purchases and sales of shares constitute an infringement of the freedom of contract. Moreover, the mentioned court ruling entails an extension of the already existing infringement of this freedom. This thesis examines whether this, later infringement, is motivated. Furthermore, this thesis examines how a breach of a shareholders’ agreement – and liability to pay damages – relates to the fact that the contractual term that has been breached lacks affect toward the company.  According to the authors, the infringement of the freedom of contract derived from the mentioned court ruling is motivated. Furthermore, the authors have concluded that liability to pay damages may arise de lege lata, due to the fact that the contractual parties ought to be bound by the shareholders’ agreement according to the mentioned court ruling. In the authors’ opinion, the methods used to limit liability are not capable of doing so in this case. The authors suggest, de lege ferenda, that a term of a shareholder’s agreement where a party refrains from his right to claim a compulsory purchase or sales of shares not shall be binding between the parties.