I denna studie undersöks om och i så fall hur gymnasielärare i svenska inkluderar personlig läsning, det vill säga tolkning och analys med utgångspunkt i elevens egen upplevelse av texten, i lyrikundervisningen, samt hur man förhåller sig till den nuvarande läroplanen som endast i mycket begränsad mån uppmuntrar till den sortens läsning. Aktuell lyrikdidaktisk forskning pekar på att den personliga läsningen bör ingå i någon mån i lyrikundervisningen och gymnasieskolans styrdokument kan tolkas på många olika vis, därför är det av intresse att undersöka hur det kan se ut i praktiken. Materialet består av sex semistrukturerade intervjuer med yrkesverksamma lärare på en gymnasieskola i en mindre svensk stad som analyseras utifrån studiens frågeställningar och diskuteras med utgångspunkt i litteraturdidaktisk teori och tidigare forskning. Resultaten är spretiga då respondenterna har olika syn på den personliga läsningens roll, men samtliga inkluderar den på något vis i undervisningen och de flesta anser att den har en viktig funktion i lyrikundervisningen. De är också överens om att den personliga läsningen är svår att förhålla sig till i bedömningsbara moment även när den specificeras i betygskriterier (vilket var fallet före läroplansbytet 2011) och önskar inte att den ska ingå i de delarna av läroplanen. Studiens resultat visar vidare hur vissa av lärarna i högre grad anpassar lyrikundervisningen efter styrdokumenten, vilket leder till en mer instrumentell än personlig lyrikläsning, medan andra anser att den personliga läsningen är så central för lyrikundervisningen att man letar efter stöd för inkluderingen av personlig läsning i mindre specifika formuleringar i läroplanen.