I den här essän kommer jag berätta om träd, om skogen och om en gubbe som plockar pinnar. Om Djusa, en by utanför Hedemora där jag spenderat timmar på att promenera i skogen som ligger där omkring och hur landskapet genom åren har förändrats på grund av avverkning.  Om Gaspar Borchardt, en violmakare i Cremona som vill bygga en fiol av en speciell sorts lönn som sägs längre inte existera. Om den dubbelheten jag känner för att arbeta med träet som ett levande material. Hur det känns att arbeta med våldsamma verktyg, om hur meditativ och slitsamt det är att slipa en skulptur.  Jag vill belysa och berätta om trädets inneboende känslomässiga kvalitéer, om hur de vårdar och tar hand om kapade träd och stubbar omkring dom. Om hur de processar information och bär på minnen. Om den politiska debatten kring skogsindustrin som är förkroppsligat i träet självt. Men också att förklara min egen omsorg för träden och om arbetsprocessen med mina träskulpturer.