Garantläran har en central betydelse för bestämmande av straffansvar vid underlåtenhetsbrott. Speciellt eftersom det inte finns någon ?civilkuragelag? i Sverige, som hade kunnat fånga upp de underlåtenhetsbrott som annars fallit utanför BrB:s straffstadganden.  Det är en lära som trots att den synes vara accepterad i doktrinen och  förarbeten är outvecklad och dess innebörd är inte klarlagd i praxis.   Det råder osäkerhet om såväl hur långt garantläran sträcker sig, som hur den ska tillämpas i praktiken ? vilket särskilt gäller förhållanden mellan närstående personer. Vart gränsen för straffansvaret i dessa relationer går är oklart, doktrinen är splittrad och väldigt lite praxis finns att tillgå.         Vad gäller närstående relationer i Sverige är det bara rättsliga relationer såsom förälder ? omyndigt barn, som klart konstituerar ansvar för underlåtenhet att agera. Föräldrar ska nämligen enligt FB likställas med s.k. skyddsgaranter i förhållande till sina omyndiga barn. Skyddsgaranten måste fullgöra ett tillsynsansvar gentemot barnet för att undgå att bli straffad för underlåtenhetsbrott. En sådan rättslig relation som kan grunda ansvar för misshandel genom underlåtenhet är t.ex. den mamma eller pappa som underlåter att ta sitt brännskadade barn till sjukhus. När det å andra sidan gäller personer som inte enligt någon lag kan sägas vara i en garantställning uppkommer gränsdragningsproblem angående utdömande av straff enligt BrB.         Många familje- och levnadsförhållanden idag baseras inte alltid på rättsligt reglerade relationer (lagstöd), vilket gör att frågor uppkommer kring vem som har en plikt att handla om någon t.ex.  har skadat sig allvarligt och behöver hjälp. Kan t.ex. en styvpappa ha en ställning som skyddsgarant, trots att FB eller annan lag inte stadgar något om detta och således vara att döma för underlåtenhet att agera om sambons barn har skadat sig? Eller kan en vuxen son anses vara skyddsgarant till sin mamma p.g.a. ett frivilligt åtagande, eftersom han vårdat henne i hemmet i många år? Kan sonen även bedömas som skyddsgarant p.g.a. den närstående relation han har i förhållande till sin mamma när hon skadat sig? Anses en förälder fortfarande vara i en skyddsgarantställning, trots att barnet är över 18 år och således enligt lagen inte är att likställa med ett barn? Kan vänner som bor eller reser tillsammans vara skyldiga att hjälpa varandra om någon skadar sig? Samtliga dessa situationer är från ett rättsligt perspektiv svårbestämda. Med anledning härav är det av vikt att utreda om ett rättsligt lagstöd (enligt rättspliktsteorin) är nödvändigt för att grunda ett straffansvar enligt BrB eller om något sådant lagstöd inte behövs (enligt garantläran) och vilka förhållanden som konstituerar en skyddsgarantställning och därmed kan ge upphov till en plikt att handla.         Utdömande av ansvar för oäkta underlåtelsebrott kan dessutom uppfattas stå i strid med legalitetsprincipen och då särskilt analogiförbudet. Fråga huruvida garantläran bör ses som en inskränkning eller utvidgning i förhållande till det straffansvar som följer av respektive lagrum är också av delad mening.

SAMMANFATTNING   Sverige har ännu ingen straffrättslig plikt att bistå nödställd som en del andra nordiska länder har. Genom ett dagsaktuellt direktiv har det begärts att eventuella följder vid ett införande av en sådan plikt skall utredas. Plikten är uppsatsens huvudämne och det ämnas redogöra för konsekvenser av ett eventuellt framtida införande av denna plikt.   Historiskt sett har ett flertal motioner lämnats om införande av plikt att bistå nödställd. Kritik handlar om att det är straffritt att se på utan att ingripa då andra till följd av olyckor eller brott hamnat i nöd. Motionerna har varje gång efterföljts av avslag. Grunden till detta baserar sig huvudsakligen på problem med lagens allmänna ordalydelse där det skulle bli svårt för allmänheten att förutse vad som är tillräcklig hjälp och inte. Sådan plikt ansågs också överflödig dels på grund av att Sverige har flertalet specialbestämmelser med påbud om ingripande men även för att allmänheten ser det som en moralisk plikt att hjälpa nödställda.   Då området för konsekvenserna är oöverskådligt har jag valt att fokusera på två huvudproblem som grund till frågeställningarna. Den första frågan är om Norges lagstadgade plikt i § 387 NSL är en god förebild för Sverige vid utformning av bestämmelsens ordalydelse och tillämpning av densamma?   Den andra frågan rör medhjälp till självmord som är straffritt i Sverige. Kan detta straffria område komma att påverkas rent straffrättsligt vid införande av plikt att bistå nödställd?   För att besvara dessa frågor har en i huvudsak rättsdogmatisk metod med komparativa inslag valts. Då Norges stadgande ligger till grund för en av frågeställningarna är det naturligt att huvudfokus ligger på detta grannland.   Vid äkta underlåtenhetsbrott är det uttryckligen underlåtenhet att vidtaga en påbjuden handling som är den straffbelagda gärningen. Oäkta underlåtenhetsbrott kriminaliserar en underlåtenhet som är kausal till uppkommen effekt. Dock måste gärningsmannen befinna sig i garantställning för att straffansvar skall kunna utkrävas vid detta brott. Handlingsplikten kan uppstå genom åligganden i lag, avtal eller eget föregående handlande. Det sistnämnda innebär att gärningsmannen själv framkallat en viss fara som resulterat i en effekt, det vill säga skada av något slag, där garanten bestraffas för underlåtenhet att avvärja denna effekt.   Norges § 387 NSL är utformad som ett äkta underlåtenhetsbrott, men uttryckligen i lagtexten stadgas att för det fall den nödställde omkommer utdöms ett högre fängelsestraff än om denne överlever. I praktiken tillämpas stadgandet som om det vore ett oäkta underlåtenhetsbrott där den underlåtande straffas för uppkommen effekt. Tidigare nämndes att i svensk rätt sker detta endast vid oäkta underlåtenhetsbrott där gärningsmannen är garant. Slutsatsen tillhörande den första frågeställningen är att Norges stadgande inte bör ses på som en god förebild vid ett eventuellt införande av hjälpplikt då allmänheten indirekt hamnar i garantställning och straffas i enlighet därmed.   Den andra frågeställningen gällande huruvida den straffria medhjälpen till självmord kan komma att påverkas av nämnda plikt besvaras jakande. Den som försöker begå självmord är i nöd. När medhjälparen underlåter att rädda den nödställdes liv kan denne dömas för underlåtenhet att bistå nödställd. Hur denna problematik för svensk del skall hanteras förtäljer inte historien.