Överraskning utgör enligt gängse sjökrigsteori ett existentiellt hot mot sjöstridsförband. Det ligger i överraskningens natur att fenomenet inte kan förutses och således inte förhindras. Förmågan till återhämtning från överraskning blir därför avgörande för att inte förlora i sjökrigföringen. Trots problemets implikationer föreligger ett bristande forskningsläge. Hur kan en återhämtningsförmåga uppnås?  Studiens syftar till att skapa förståelse för hur återhämtningen i en sjökrigskontext kan åstadkommas. Problemet angrips genom att undersöka om en vedertagen markfokuserad återhämtningsteori finner förklaringskraft i ett fall där sjöstridsförband utsatts för överraskning och uppnått återhämtning. Den teori som prövas är skapad av Meir Finkel och benämns ”Flexibilitet”. Fallet utgörs av U.S. Navy’s kampanj runt Salomonöarna 1942-1943. En teoriprövande processpårning nyttjas som analysmetod för att på djupet undersöka om och hur organisatoriska mekanismer associerade med teorin närvarat i fallet.  Resultat påvisar att flertalet av de eftersökta mekanismerna närvarat i studerad återhämtningsprocess. Däremot skiljer sig empirin från det teoretiska ramverket rörande vilken form av organisatoriska mekanismer som bedöms ha störst påverkan på återhämtningsförmågan. Diskrepans återfinns rörande värdet av balanserad doktrin, decentraliserad ledning och uppdragstaktik för att uppnå återhämtning.  Studien bidrar till ökad förståelse för vilka organisatoriska mekanismer som bör existera i ett sjöstridsförband för att återhämtning från överraskning ska kunna uppnås. Studien åskådliggör också flexibilitetsteorins förtjänster och tillkortakommanden i en marin kontext samt problematiserar den svenska doktrinära inställningen rörande flexibilitet vilken postulerar att ” […] flexibilitet är svaret på överraskning”