Dagens syn på forskning inom det krigsvetenskapliga området avseende teorier om krigföring är alltför snäv.  Det saknas en metateoretisk referensram för att skapa en djupare förståelse för dem. Konsekvensen av detta kan bli att teorier om sjökrigföring används vid utbildning eller diskussioner inom områden som teorierna inte är utformade för. Syftet med studien är att undersöka teorier om sjökrigföring med en metateoretisk modell för att öka kunskapen om teorierna och beskriva deras vetenskapsteoretiska grund. För att svara på undersökningens två frågeställningar och uppnå syftet analyseras, kategoriseras och jämförs Julian Corbetts och Alfred Mahans teorier om sjökrigföring. Att dessa marina tänkare har valts beror på att de är allmänt erkända och utgör grunden för dagens teoribildning om sjökrigföring. Resultaten i studien visar att de båda marina tänkarna i många avseenden är lika och har ibland rent av identiska tankar om sjökrigföring. Det som skiljer Corbett och Mahan åt är deras vetenskapsteoretiska utgångpunkter. Med denna kunskap som grund kan teorierna om sjökrigföring närmas med kritiska ögon och utnyttjas i det sammanhang de är utformade för.

In the current research, the factors of success and foundational principles of war are vaguely described; this is in spite of their prominent occurrence in military doctrines. There seems to be a lack of empirical evidence underpinning the theories of Wayne P. Hughes (2000) and Geoffrey Till (2014) and also few or none precursor studies that apply these frameworks to the analysis of modern sea battles, which reduces their theoretical validity. This paper aims to address the gap in empirical research in the field by applying the theories of Hughes and Till to a case-study examination of the Yom-Kippur war 1973 and to determine their utility and relevance for analysing modern naval warfare. The findings of the case-study indicate that Hughes’ theory in particular can contribute to the theoretical analysis of modern naval warfare since all factors of success were fulfilled. Nine of the eleven factors of Till's theory were identified in the analysis, and these nine are regarded as having high explanatory power. The remaining two factors partly identified in the analysis are regarded as having less relevance as factors of success for modern naval warfare. More empirical studies have to be researched to allow generalization of this papers results.

Överraskning utgör enligt gängse sjökrigsteori ett existentiellt hot mot sjöstridsförband. Det ligger i överraskningens natur att fenomenet inte kan förutses och således inte förhindras. Förmågan till återhämtning från överraskning blir därför avgörande för att inte förlora i sjökrigföringen. Trots problemets implikationer föreligger ett bristande forskningsläge. Hur kan en återhämtningsförmåga uppnås?  Studiens syftar till att skapa förståelse för hur återhämtningen i en sjökrigskontext kan åstadkommas. Problemet angrips genom att undersöka om en vedertagen markfokuserad återhämtningsteori finner förklaringskraft i ett fall där sjöstridsförband utsatts för överraskning och uppnått återhämtning. Den teori som prövas är skapad av Meir Finkel och benämns ”Flexibilitet”. Fallet utgörs av U.S. Navy’s kampanj runt Salomonöarna 1942-1943. En teoriprövande processpårning nyttjas som analysmetod för att på djupet undersöka om och hur organisatoriska mekanismer associerade med teorin närvarat i fallet.  Resultat påvisar att flertalet av de eftersökta mekanismerna närvarat i studerad återhämtningsprocess. Däremot skiljer sig empirin från det teoretiska ramverket rörande vilken form av organisatoriska mekanismer som bedöms ha störst påverkan på återhämtningsförmågan. Diskrepans återfinns rörande värdet av balanserad doktrin, decentraliserad ledning och uppdragstaktik för att uppnå återhämtning.  Studien bidrar till ökad förståelse för vilka organisatoriska mekanismer som bör existera i ett sjöstridsförband för att återhämtning från överraskning ska kunna uppnås. Studien åskådliggör också flexibilitetsteorins förtjänster och tillkortakommanden i en marin kontext samt problematiserar den svenska doktrinära inställningen rörande flexibilitet vilken postulerar att ” […] flexibilitet är svaret på överraskning”

This thesis is about Operation Forager and the capture of Marianas. The research problem is to identify the explaining factors that led to the US victory over Japan despite the latter’s prepared defence on the islands against the upcoming amphibious assaults. The study is a theory consuming case study where the three amphibious assaults to the Marianas function as analyse units with most different research design. Data was collected by document analysis and analysed by using the-matic analysis method due to the qualitative nature of collected data. Theoretical framework was established by applying theories of amphibious operations and success in land warfare. The analysis showed that the common factor for success on all three islands was tactical agility, rather than superior force ratio as opposed to earlier view. All identified factors are also linked to each other and isolating one specific factor for success is challenging.

This paper examines naval irregular warfare by developing the theory Guerre de razzia written by Benjamin Armstrong. In its ambition to develop Guerre de razzia this paper analyses recent events of maritime conflicts containing at least one state actor. The analysis is based on the three main categories described in the theory: methods, goals, and success factors. Past research on naval irregular warfare determines it as warfare conducted by non-state actors. Events as recent as April 2020 shows the use of irregular methods in maritime conflicts by state actors when Iran employed swarming attacks against the US Navy. Contemporary research emphasizes that irregular methods are no longer reserved to rebels and guerrillas but a way for state actors to reach their goals more efficiently. The analysis establishes Guerre de razzia as a theory with high level of explanatory value for naval irregular warfare used in recent maritime conflicts. In terms of developing Guerre de razzia the analysis makes the following conclusions: -Methods used in naval irregular warfare utilizes a higher degree of nonviolent approaches with the ambition of keeping the conflict from escalating -Partnership as a mean of receiving logistics enables a small actor to expand its area of operation -The specialized equipment required to undertake naval irregular warfare should increase mobility as a way of approaching the opponent with greater diversity

<p>Högkvarteret beslutade 2004 att interoperabilitet med Natos metoder har högsta prioritet i Försvarsmakten. Därför är underrättelsemetoden Intelligence Preparation of the Battlespace (IPB) vägledande för svensk underrättelsetjänsts framtagande av beslutsunderlag. Försvarsmaktens underrättelsehandbok betraktar dock IPB som en inte ”i alla avseenden tydlig” metod. Eftersom krigföring inom mark-, luft- och den maritima arenan karaktäriseras av olika faktorer, vilka ej framgår i IPB, existerar här ett problemområde. Uppsatsen behandlar problemområdet inom den maritima arenan på taktisk nivå. Syftet är att undersöka IPB-metodens genomförande och innehåll då den genomförs för att tillgodose ett ytstridsförbands taktiska underrättelsebehov. Uppsatsens frågeställningar söker svar på hur den maritima arenan respektive sjökrigföring generellt påverkar innehållet i, samt genomförandet av, IPB-metoden.</p><p>Studiens teoretiska grund utgörs av IPB-metoden, vilken främst används till att strukturera undersökningen. Uppsatsen genomförs med kvalitativ innehållsanalys av svensk marin doktrin, reglementen, handböcker samt modern litteratur om sjökrigföring på taktisk nivå. Dessa källor skall ge perspektiv på IPB-metoden och dess respektive steg.</p><p>En allmängiltig grundsats gällande sjökrigföring är att den som anfaller effektivt först vinner striden. Uppsatsen har funnit att IPB-metoden, vilken syftar till bedömning av motståndarens farligaste respektive troligaste handlingsvägar, speglar detta axiom bristfälligt. Om IPB, då den genomförs i en marin kontext, istället koncentreras mot den duellsituation som är karaktäristisk för sjökrigföring, skapas ett beslutsunderlag som bättre överensstämmer med vad litteraturen förordar. En sådan förändring i fokus för IPB förändrar hela metoden i grunden.</p> / <p>The purpose of the study is to examine the use of the NATO method known as Intelligence Preparation of the Battlespace (IPB), since the Swedish Armed Forces Headquarters in 2004 decided that interoperability with NATO methods is of high priority.</p><p>Combat on the ground, in the air and at sea is characterized by different factors. This circumstance is however not very clear in the Swedish interpretation of IPB. This shortcoming constitutes the problem that this study has looked into. IPB will be examined from a naval point of view at a tactical level. The question that has been asked is how naval tactical combat and the maritime environment influence the use of IPB.</p><p>The study uses the IPB-method itself as theoretical framework. Swedish doctrine, naval regulations and handbooks as well as modern literature on naval combat have been analysed in order to give perspectives on IPB. </p><p>It is common knowledge today that the essence of success in naval combat at a tactical level is to <em>attack effectively first</em>. The main conclusion is, however, that IPB, which focuses on estimates of the adversary’s courses of action, reflects this maxim poorly. The results of the study show that the intelligence output would be more adequate if IPB, when used in a naval tactical context, was concentrated on an analysis of the duel between ships.</p>

Högkvarteret beslutade 2004 att interoperabilitet med Natos metoder har högsta prioritet i Försvarsmakten. Därför är underrättelsemetoden Intelligence Preparation of the Battlespace (IPB) vägledande för svensk underrättelsetjänsts framtagande av beslutsunderlag. Försvarsmaktens underrättelsehandbok betraktar dock IPB som en inte ”i alla avseenden tydlig” metod. Eftersom krigföring inom mark-, luft- och den maritima arenan karaktäriseras av olika faktorer, vilka ej framgår i IPB, existerar här ett problemområde. Uppsatsen behandlar problemområdet inom den maritima arenan på taktisk nivå. Syftet är att undersöka IPB-metodens genomförande och innehåll då den genomförs för att tillgodose ett ytstridsförbands taktiska underrättelsebehov. Uppsatsens frågeställningar söker svar på hur den maritima arenan respektive sjökrigföring generellt påverkar innehållet i, samt genomförandet av, IPB-metoden. Studiens teoretiska grund utgörs av IPB-metoden, vilken främst används till att strukturera undersökningen. Uppsatsen genomförs med kvalitativ innehållsanalys av svensk marin doktrin, reglementen, handböcker samt modern litteratur om sjökrigföring på taktisk nivå. Dessa källor skall ge perspektiv på IPB-metoden och dess respektive steg. En allmängiltig grundsats gällande sjökrigföring är att den som anfaller effektivt först vinner striden. Uppsatsen har funnit att IPB-metoden, vilken syftar till bedömning av motståndarens farligaste respektive troligaste handlingsvägar, speglar detta axiom bristfälligt. Om IPB, då den genomförs i en marin kontext, istället koncentreras mot den duellsituation som är karaktäristisk för sjökrigföring, skapas ett beslutsunderlag som bättre överensstämmer med vad litteraturen förordar. En sådan förändring i fokus för IPB förändrar hela metoden i grunden. / The purpose of the study is to examine the use of the NATO method known as Intelligence Preparation of the Battlespace (IPB), since the Swedish Armed Forces Headquarters in 2004 decided that interoperability with NATO methods is of high priority. Combat on the ground, in the air and at sea is characterized by different factors. This circumstance is however not very clear in the Swedish interpretation of IPB. This shortcoming constitutes the problem that this study has looked into. IPB will be examined from a naval point of view at a tactical level. The question that has been asked is how naval tactical combat and the maritime environment influence the use of IPB. The study uses the IPB-method itself as theoretical framework. Swedish doctrine, naval regulations and handbooks as well as modern literature on naval combat have been analysed in order to give perspectives on IPB.  It is common knowledge today that the essence of success in naval combat at a tactical level is to attack effectively first. The main conclusion is, however, that IPB, which focuses on estimates of the adversary’s courses of action, reflects this maxim poorly. The results of the study show that the intelligence output would be more adequate if IPB, when used in a naval tactical context, was concentrated on an analysis of the duel between ships.

Deception has long been a central component of Russian warfare, a fact that has become evident in modern conflicts where the state has been involved, not least during the annexation of Crimea in 2014. After the armed conflict, an unstable period unfolded in several Ukrainian regions, as well as in the adjacent maritime areas of the Black Sea and the Sea of Azov. Russia’s aggressive behavior in the sea regions was driven by a goal of dominance, manifested through multifaceted actions that included both conventional and unconventional methods. A gray zone conflict was launched in the maritime domains. Existing research studying Russia’s naval warfare has paid only limited attention to use of deception, which means it misses a key aspect of its on-sea activity. With the aim to contribute more broadly to research on Russian naval warfare, this study has used a theory of deception to describe how and when the state has employed methods related to the phenomenon in the gray zone conflict. The result of the analysis shows that Russia, in its multidimensional conduct across the broad spectrum between war and peace, has utilized deception methods in various instances, with an increased intensity in the year preceding to the conflict’s escalation into full-scale war.

The principle of war, surprise, has long been criticized for being imprecise and in need of interpretation. Some believe it is because of this ambiguity that the principle has survived in military doctrine. The purpose of the study is thereby to empirically test the principle of surprise to investigate its validity in modern naval warfare. Due to the lack of precision in doctrine, the surprise has been interpreted into an analytical instrument based on the compiled thoughts written by theoreticians; Sun Zi, Carl Von Clausewitz, Raoul Castex and Milan Vego. The analytical instrument aims to identify whether criteria for surprise are represented or not in a context of successful surprise. This was achieved through a two-case study based on a qualitative text analysis of the methods used by the Sea Tigers of Sri Lanka and the attack on ARA General Belgrano during the Falklands War. The study shows that all the criteria were met in some way in both cases and that the military principal surprise is valid as a principle of war in modern naval warfare. Further research is recommended to investigate more cases and not to limit the research to a tactical level.