I Sverige har det under de senaste åren florerat en intensiv debatt i det offentliga samtalet, angående närvaron av tiggande EU-migranter från Östeuropa i svenska städer. Konflikten påvisar att fenomenet tiggeri är något som upplevs som väldigt ovanligt och nytt i Sverige. Syftet med den här studien var därför att utföra en diskursanalys kring hur invånare i Stockholm förstod fenomenet tiggeri under våren 2014. Genom att utföra fenomenologiska livsvärldsintervjuer med 30 stockholmare – en heterogen sampel – identifierades flera övergripande diskurser, då tiggeriet i Stockholm definierades som ett rumsligt fenomen som har överskridit normativa gränsdragningar på den urbana platsen. Närvaron av tiggande EU-migranter verkar ha orsakat en kollektiv ”proteofobi” – rädslan för fenomen som undgår etablerade kategoriseringar. Som en konsekvens av diskursen om det svenska välfärdssamhället, upplever informanterna att de varken är vana vid att känna moraliska obligationer gentemot främlingar, eller att möta fattigdom som manifesterad i vardagslivet. Upplevelsen av att de tiggande migranterna inte beter sig som att vara ”verkligt nödställda”, enligt informanters kollektiva föreställning om ”fattigdom” som en binär annorlunda värld i förhållande till platsen Stockholm/Sverige, leder till uppfattningar om att migranterna inte är tillräckligt transparenta för att förtjäna tillit. Olika orientalistiska diskurser används för att förklara och förstå den tiggande EU-migranten som 'Den Andra'. De tiggande migranternas närvaro i staden visar också att informanter känner sig obekväma med att vara självständiga moraliska agenter i det urbana rummet, och att de globaliseringskrafter som har orsakat fenomenet verkar hota föreställningen om Sverige som ”det goda samhället”.