Protonpumpshämmare är en grupp läkemedel som globalt sett tillhör de mest använda läkemedlen. De används vid t.ex. magsårssjukdomar och hämmar utsöndring av saltsyra i magsäcken vilket leder till att pH ökar. Clostridium difficile är en grampositiv stav- och sporbildande bakterie som vid antibiotikabehandling kan orsaka svåra diarréer. Det misstänks att protonpumpshämmare (PPI) kan orsaka överväxt av Clostridium difficile. Mekanismen bakom detta är fortfarande oklar men den vegetativa formens och sporernas överlevnad i magsäcken verkar underlättas vid minskning av magsyran, d.v.s. medicinering med PPI. Syftet med denna studie var att undersöka om medicinering med syrahämmande läkemedel, protonpumpshämmare, ökar risken för utveckling av Clostridium difficile infektion. Metoden som användes var en litteraturstudie av fall-kontroll-och kohortstudier samt metaanalyser från databasen Pubmed. Resultaten från samtliga studier, förutom en fall-kontrollstudie, påvisade ett statistiskt signifikant ökat odds att drabbas av Clostridium difficile infektion och även återkommande infektion vid PPI-användning. Slutsatsen är att det krävs kliniska prövningar för att styrka denna observation, dock är det sannolikt omöjligt att genomföra sådana dels p.g.a. behovet av ett stort antal försökspersoner samt kostnaden. De granskade studierna är inga kliniska prövningar med högt bevisvärde, utan av typen fall-kontroll- och kohort-studier. Dock påvisas statistiskt signifikant koppling mellan behandlingen med PPI och utveckling av Clostridium difficile infektion i samma riktning även i många andra studier. Åtgärder bör vidtas för att minska överanvändning av PPI och för att använda dem endast när det välmotiverat. Läkare och befolkningen i allmänhet bör också uppmärksammas på denna allvarliga komplikation som är kopplad till medicinering med protonpumpshämmare.

Gastric ulcer is defined as an open sore of the gastric mucosa or intestinal wall. It affects approximately 5-10% of the world population. The ulcers can be situated either in the lower region of stomach mucosa (gastric ulcer) or upper region of duodenum mucosa (duodenal ulcer). The condition can be described as a chronic disease due to inadequate healing of the ulceration and is exhibited as a periodic epigastric pain in patients. Some of the factors that can cause stomach ulcers are H. pylori infection, certain drugs and stress. Treatment strategies aim at reducing the factors that damage the gastric mucosa, such as hydrochloric acid (HCl). Pharmaceutical drugs that perform this are proton pump inhibitors (PPI) and Histamine-2 receptor antagonists (H2RA), among others, that by various mechanisms inhibit gastric acid production in the stomach. According to statistics from National Board of Health and Welfare (Socialstyrelsen), the daily dosage of stomach acid per patient has risen over 70% from 2006 to 2015, of which most consumers were women in the  ages between 15-29 years. The aim of this study was to investigate the occurrence of pancreatic, liver and gastric cancers with long-term treatment (>6 months) of proton-pump inhibitors. This work was a literature study that was conducted by searching through PubMed and Web of Science databases. The search-phrases used were " Use of Proton Pump Inhibitor and Risk of cancer long term," which resulted in 108 scientific articles. The inclusion criteria were English, long-term (>6 months) PPI-treatment, epidemiological studies that study people with: gastric ulcer, GERD and/or H. pylori infection and is compared to development of some type of cancer. Thereafter, two nested case-control studies, three population-based control studies and one meta-analysis were chosen for analysis. Studies 1, 2 and 4 concluded that PPI use is correlated with increased risk of cancer of pancreatic cancer and liver cancer. The results of study 2 showed that with more frequent PPI use, the risk of gastric cancer development increased by 2.4 times compared to non-PPI users. The results of study 3 showed a progressive increase in the risk of gastric cancer with more frequent use of PPI. Study 4 suggested that the risk for pancreatic cancer development was greatest among active users. Unlike the rest of the studies, study 4 claimed that cancer development risk decreased with longer PPI treatment time. Study 5 suggested that the mortality rate of PPI users was somewhat smaller than that of H2RA users. However the results also showed that with a PPI treatment duration of over 5 years, the risk of stomach cancer begins to decrease. Contrary to other studies, the results from Study 6 have shown that there was no link between PPI use and the risk of colorectal cancer (CRC) development, and that the risk of CRC development was independent of the duration of PPI use. All studies, except for study 6, have shown a possible relationship between PPI use and the occurrence of some form of cancer such as gastric cancer, liver cancer and pancreatic cancer in long-term treatment with PPI. The correlation between PPI usage and the risk of cancer development is relatively low (OR 1.6) in comparison with the correlation between e.g. smoking and the risk of development of lung cancer (OR 17.59). In conclusion, there is a weak association between the long-term treatment of PPI medication on elderly patients (65+ years old) and an increase in the risk of development of different types of cancer, such as gastric, liver and pancreatic cancers. / Peptiska sår, ulcus eller magsår definieras som öppna sår i magsäckens slemhinna eller i tarmväggen. Symptomen drabbar ca 5–10% av världsbefolkning. De kan befinna sig antingen i nedre delen av matstrupens/magsäckens slemhinna som kallas för ventrikelsår, eller i övre delen av tarmväggens/tolvfingertarmens slemhinna som kallas för duodenalsår. Magsår betraktas som ett kronisk patologiskt tillstånd på grund av bristfällig läkning av såret och uppvisas som en periodvis epigastrisk smärta hos patienter. Faktorer som kan orsaka magsår är bland annat H. pylori infektioner, vissa läkemedel och stress. Behandlingen minskar magslemhinneskadande faktorer som saltsyra. Läkemedel som utför detta är bland annat protonpumpshämmare (PPI) och histamin-2 receptorantagonister (H2RA) som genom olika mekanismer hämmar magsyraproduktionen i magsäcken. PPI har använts i stor utsträckning under en lång tid vid behandling av magsår, eftersom tillståndet är kroniskt och då används de kontinuerligt. Enligt statistik från Socialstyrelsen har antalet dygnsdoser av magsyraläkemedel per patient stigit med över 70% från 2006 till 2015 därav konsumenter mest kvinnor mellan 15–29 år dessa läkemedel. Syftet med denna uppsats var att undersöka förekomsten av cancer i bukspottkörteln, levern och magen hos patienter med långtidsbehandling (mer än 6 månader) av protonpumpshämmare. Arbetet är en litteraturstudie där data sammanställts från litteraturen funnen vid sökningar gjorda i databasen PubMed och Web of Science. Sökorden var ”Use of Proton Pump Inhibitor and Risk of cancer long term,” vilket resulterade i 108 artiklar. Inklusionskriterierna var att studierna var på engelska, att de var långvariga (>6 mån) PPI-behandlingar, och som studerade följande tillstånd: magsår, GERD och/eller H. pylori infektion och att de var epidemiologiska studier som undersökte sambandet mellan PPI-behandling och utveckling av någon typ av cancer. Därav valdes två nested-fall-kontrollstudier, tre populationsbaserade kontrollstudier samt en metaanalys. Studierna 1, 2 och 4 visade att PPI-användning är korrelerar med en ökad risk för cancer av olika typer, nämligen bukspottkörtelcancer och levercancer. Resultatet för studie 2 visade att vid mer frekvent PPI-användning ökade risken för gastrisk cancerutveckling med 2,4 gånger jämfört med icke PPI-användare. Resultatet från studie 3 visade en progressiv ökning i risken för gastrisk cancer vid mer frekvent användning av PPI. Studie 4 tyder på att risken för utveckling av bukspottkörtelcancer var störst hos aktiva användare. Till skillnad från resten av studierna, påstår studie 4 att cancerutvecklingsrisken minskar med längre PPI-behandlingstid. Studie 5 tyder på att dödligheten hos PPI-användare var något mindre jämfört med H2RA-användare. Resultatet visade också att vid över 5 års behandlingstid med PPI, då börjar risken för magcancer minska istället. I motsats till andra studier har resultat från studie 6 visat att det saknades en koppling mellan PPI-användning och risk för utveckling av kolorektalcancer (CRC), samt att risken för CRC-utveckling är oberoende av behandlingstiden av PPI-användning. Samtliga granskade studier, förutom studie 6, har påvisat ett möjligt samband mellan PPI-användning och förekomst av någon form av cancer såsom gastrisk cancer, levercancer och bukspottkörtelcancer vid medicinering med PPI under en långtid. Sambandet mellan PPI-användning och risken för utveckling av cancer är relativt lågt (OR 1,69) jämfört med sambandet mellan exempelvis rökning och risken för utveckling av lungcancer (OR 17,59). Sammanfattningsvis, det finns ett svagt samband mellan långvarig användning av PPI läkemedel hos äldre patienter (65+ år) och en ökad risk för utveckling av olika cancerformer, såsom gastrisk cancer, levercancer och bukspottkörtelcancer.

Icke-steroida antiinflammatoriska läkemedel (NSAID) är ett samlingsnamn för olika antipyretiska, analgetiska och antiinflammatoriska läkemedel och är bland de mest använda läkemedlen i världen. Dock kan användning av NSAID leda till magsår. I denna litteraturstudie undersöks effekten av PPI respektive H2RA vid behandling och förebyggande av NSAID-inducerat magsår. Med hjälp av databasen PubMed valdes fem kliniska studier ut. De rapporterade resultaten analyserades noga och sammanställdes. Resultatet i de olika studierna tyder på att PPI är 5 till 15 % mer effektiv än H2RA med avseende på effekt vid behandling av NSAID-inducerat magsår och att PPI är 10 % mer effektiv än H2RA med avseende på effekt vid förebyggandet av NSAID-inducerat magsår. / Non-steroidal anti-inflammatory drug (NSAID) is a collective name for various antipyretic, analgesic and anti-inflammatory drugs and are among the most used drugs in the world. However, the use of NSAIDs can lead to gastric ulcers. In this literature study, the effects of PPI and H2RA, respectively, in the treatment and prevention of NSAID-induced gastric ulcer are studied. Five clinical studies were selected using the PubMed database. The reported results were carefully analyzed and compiled. The results in the different studies indicate that PPI is 5 to 15% more effective than H2RA in terms of efficacy in the treatment of NSAID-induced gastric ulcer and that PPI is 10% more effective than H2RA in terms of efficacy in the prevention of NSAID-induced gastric ulcer.

Erosiv esofagit (EE) innebär uppkomst av inflammation och slemhinneskador i matstrupen. Den huvudsakliga orsaken till EE är gastroesofageal reflux (GERD), då det sura maginnehållet stöts upp i matstrupen. Bristande funktion av nedre esofagussfinktern (LES) och diafragmabråck kan också orsaka EE. Obehandlad EE kan leda till komplikationer såsom Barretts esofagus (BE), adenocarcinom, förträngning av matstrupen och gastrointestinala blödningar. Diagnostiken sker med hjälp av endoskopi. Behandlingen av EE går bland annat ut på att påskynda läkning av slemhinneskador i matstrupen. Den består huvudsakligen av läkemedelsterapi och livsstil- och kostförändringar, men även kirurgi kan vara en möjlig behandling. Läkemedelsterapi består av syrahämmande läkemedel som hämmar produktionen av magsyra. Protonpumpshämmare (PPI), till exempel lansoprazol (LPZ), är standardbehandlingen vid syrarelaterade sjukdomar, bland annat EE. PPI har dock begränsningar och upp till 20 % med svårare EE uppnår inte läkning. Vonoprazan (VPZ) tillhör kalium kompetitivasyrablockerare (P-CAB) och är ett nytt syrahämmande läkemedel som är godkänt i bland annat Japan och USA för behandling av EE. Syftet med detta litteraturarbete var att undersöka effekten av 20 mg VPZ jämfört med 30 mg LPZ efter åtta veckors behandling av EE, genom att ta del av publicerade kliniska studier. Fyra olika RCT-studier hämtade från databasen PubMed användes i detta litteraturarbete. Alla fyra studier resulterade i att VPZ inte var sämre än LPZ vid behandling av EE i upp till åtta veckor. Fler patienter i VPZ-gruppen uppnådde läkning av EE i samtliga studier. Dessutom visade VPZ ha bättre effekt hos patienter med svårare EE. Number Needed to Treat (NNT) för de olika studierna varierade mycket, därför kunde inte den användas för att beskriva den kliniska effekten av VPZ vid behandling av EE. Både VPZ och LPZ tolererades väl. Slutsatsen var att VPZ 20 mg en gång dagligen var inte sämre än LPZ 30 mg en gång dagligen vid behandling av EE i 8 veckor. VPZ var effektiv och visade bättre resultat än LPZ när det gäller EE-läkning. Detta gäller speciellt patienter med svårare EE. Båda läkemedlen tolererades väl.