Psykisk ohälsa hos unga i Sverige har under de senaste åren diskuterats i media såväl som i riksdagen, som ett allt större problem. De typer av psykisk ohälsa som konstateras öka mest är olika ångestsyndrom, depressioner och stressrelaterad ohälsa. Denna studie fokuserar på dessa typer av psykisk ohälsa. Uppfattningar om vad som är patologiskt eller friskt kan förändras och vad som utgör psykisk ohälsa kan framställas på olika sätt. Vi har med utgångspunkt i Bacchis diskursteoretiska perspektiv på problemrepresentation granskat politiska framställningar av ungas ökade psykiska ohälsa från tidsperioden 2016–2018. Genom att diskursanalytiskt undersöka dessa framställningar har mönster över vanligt förekommande problemrepresentationer inom svensk politisk kontext kunnat identifieras. Bacchis fokus på problemrepresentationer har kompletterats med Becks teori om risksamhället samt begrepp från Faircloughs modell för kritisk diskursanalys. Detta för att möjliggöra en analys med fler dimensioner. Framtida risker är genomgående i fokus för problemrepresentationerna i materialet och många lösningar handlar om att riskminimera för framtiden genom en riskminimerande uppfostran. Politiska ideologier samt maktrelationerna mellan de skilda politiska partierna påverkar hur ungas psykiska ohälsa framställs som problem. Det finns dock en diskrepans mellan slutsatserna i tidigare forskning och de politiska problemrepresentationerna, som inte alltid kan härledas till ideologi eller maktrelationer. Både forskning beställd av svenska staten såväl som fristående forskning identifierar genomgående miljöfaktorer som de främsta orsakerna bakom den ökande psykiska ohälsan. Trots detta innebär de vanligaste politiska problemrepresentationerna ofta att psykisk ohälsa som ett problem härleds till individerna. Arvet efter folkhemmet, individualism som hegemoniskt värde och statliga resursbegränsningar tolkas i denna studie som bakomliggande faktorer till denna diskrepans.