Den 1 juli 2005 upphörde polisens befogenheter till självständiga omhändertaganden med stöd av lag (1988:870) om vård av missbrukare (LVM). Förändringen var ett resultat av lagstiftarens önskan av att renodla beslut av social karaktär till socialtjänsten. Eftersom socialtjänsten står för såväl utredningen som senare ansökan om tvångsvård i rätten ansågs förslaget naturligt i en sammanhängande vårdkedja. För den enskilde polismannen på fältet innebar den nya lagen inte bara att befogenheten av ingripa för att säkerställa vård nu gavs en mer akut utformning, utan också att den hamnade såsom en bestämmelse i polislagen med hänvisning till det tidigare lagrummet (13 § LVM). Enligt tidigare ordning kunde poliser på fältet fatta självständiga och interimistiska beslut om LVM i brådskande situationer och i andra fall överlåta eventuella beslut åt till företrädare för polismyndigheten. Beslutsordningen möjliggjorde för polismannen att föredra ett ärende och i förekommande fall rådgöra kring innebörden av ett enskilt rekvisit och huruvida rättsfakta i det enskilda fallet svarade mot det. Det kan därför finnas skäl att tro att polismännens kunskaper om LVM kan ha varit större innan förändringen, och att risken är stor att dessa självständiga beslut resulterar i viss kunskapshämning. Det ”nya” lagrummet, 12a § polislag (1984:387) ger en polisman rätt att under vissa förutsättningar omhänderta missbrukare genom att först göra en självständig bedömning av rättsfakta i situationer av brådskande karaktär. Genom lagrummet har polismannen inte bara att ta ställning till rena skyndsamhets-, och skaderekvisit utan också till att göra en prognos om det kan bli aktuellt med tvångsvård. Prognosen om tvångsvård sker i två steg där det första kommer av frågan om det skäligt att anta att socialnämnden omedelbart kommer att omhänderta missbrukaren. Av den lagtekniska överlappningen följer också att beakta portalparagrafen i LVM frågan om huruvida det är sannolikt att rätten kommer att besluta om vård. Polismannen måste således självständigt och i en isolerad situation söka sätta sig in i hur en annan myndighet och en domstol kan komma att besluta, något mynnar ut i att flera frågor är tvungna att ställas. Gällande rätt ger vid handen att de situationer som åsyftas för att ett lagligen grundat omhändertagande ska kunna ske är att de ska vara av mycket allvarlig karaktär och kräva en omedelbar åtgärd. I förarbetena till den nya lagen låg bland annat en statlig utredning som kvantitativt undersökte i vilken omfattning polisen beslutade om omedelbara omhändertaganden med stöd av 13 § LVM. En av flera slutsatser var att städerna Umeå och Sundsvall stod för anmärkningsvärt många omhändertaganden sett till vad som var fallet i övriga landet. Enbart Sundsvall svarade under en period för mer än 10 procent av samtliga beslut om omedelbara omhändertaganden som polisen gjorde i hela landet. Genom den kvantitativa undersökning som denna studie presenterar kan konstateras att Sundsvall fortfarande står för anmärkningsvärt många omhändertaganden i förhållande till andra orter. Rättstillämpningen bland de undersökta städerna och länen har i regel samtidigt sjunkit avsevärt jämfört med vad som var fallet med den gamla beslutsordningen. I en studie av kvalitativt slag där 70 omhändertagandeblad från Sundsvall och sju länspolismyndigheter undersökts, kan konstateras att det föreligger en anmärkningsvärd diskrepans mellan gällande rätt och de rättsfakta som följer av undersökt empiri. Trots en mycket vid bedömning av rättsfakta och en extensiv bedömning av gällande rätt rörande begreppen ”fortgående missbruk” och ”överhängande och allvarlig risk för missbrukarens hälsa” lever den undersökta dokumentationen bara upp till gällande rätt i 41 procent av fallen. Slutsatsen är att en komplex lagteknisk konstruktion av överlappande slag resulterar i färre antal polisiära omhändertaganden och att majoriteten av den polisiära dokumentationen inte lever upp till lagstadgade krav. / On July 1, 2005, the police force’s powers to independently arrest with the support of Law (1988:870), which includes care of addicts (LVM), ended. The change was a result of the legislator’s desire to reorganize decisions of an individual’s character to the Social Services.Since the Social Services are in charge of both the investigation as well as the application for involuntary care through the Court System, the proposal seemed appropriate in a continuous care chain. For the individual police officer in the field, the new law meant not only that the powers to arrest in order to ensure care now were given a more acute format, but that also the powers became a provision in the police law with reference to the previous Law (13 § LVM). According to the previous arrangement, the police officers in the field could make independent and provisional decisions about LVM in urgent situations and in other cases, leaving the potential decisions to representatives of the police force.  The decision-making procedure allowed the police officer to prefer a case, and where appropriate, seek advice on the implications of individual acts and whether evidence existed for the case. There are therefore reasons to believe that the police officers’ knowledge regarding LVM may have been larger prior to the change, and that the risk is great that these independent decisions may result in particular skill inhibition.The "new" law, 12a § police law (1984: 387) gives a police officer the right to, under certain circumstances, arrest drug users by first making an independent assessment of the evidence in situations of urgency. Through the law, the police officer must not only make a decision of the urgency and the potential of harm to the individual, but also make a prediction whether the individual may need involuntary care. The prediction of involuntary care takes place in two steps where the first one involves the question whether it is fair to assume that the Social Services will immediately detain the addict. The technical overlap of the law also means that one must take into account the paragraph in LVM regarding the question whether it is likely that the court will rule on care for the addict. Thus, the police officer must therefore independently and in an isolated situation, attempt to predict what a different agency and court may decide, resulting in a number of issues that are yet to be addressed. The current law states that situations where a legally founded arrest can be made include those which are very serious in nature and those that require immediate action.Background research to the new law included a government funded study which quantitatively examined to what extent the police decided on the immediate arrests pursuant to section 13 § LVM. One of several conclusions was that the cities of Umeå andSundsvallhad a remarkable number of arrests compared to the case in the rest of the country.  In a given time period, the police in the city of Sundsvall made more than 10% of all decisions of immediate arrests in the whole  country. As a result of the quantitative study that is presented, it can be argued thatSundsvallstill stands for a remarkable number of arrests in relation to other cities. Enforcement of the law among the surveyed cities and counties has generally simultaneously dropped considerably compared to what was the case with the old decision-making procedure. In a qualitative study where 70 arrests fromSundsvalland seven county police agencies were investigated, it can be concluded that a remarkable discrepancy between the law and the evidence that follow. Despite a wide-ranging assessment of the evidence and an extensive assessment of the current law concerning the concepts of "ongoing abuse" and “imminent and serious risk to the addict’s health” the examined documentation only supports the current law in 41% of cases. The conclusion is that a complex technical structure of overlapping laws results in fewer number of police arrests and that the majority of the police documentation does not live up to the legal requirements.

A valid arbitration agreement constitutes a bar to court proceedings as well as a prerequisite for arbitral proceedings. In NJA 2008 p. 406 and NJA 2012 p. 183, the Swedish Supreme Court applied the so-called doctrine of assertion with respect to the issue of whether a dispute should be settled by arbitration or litigation. Prior to these judgments, it was uncertain if the doctrine of assertion was applicable regarding this issue. The purpose of the essay is to examine the meaning of the doctrine and how it should be applied based on NJA 2008 p. 406 and NJA 2012 p. 183. In essence, the following conclusions are drawn from the judgments. As a starting point, it is essential to distinguish between the question of whether there is a valid arbitration agreement between the parties, the question of which legal relationships the arbitration agreement covers and the question of which circumstances the assessment of the issue of jurisdiction should be based on. The questions are all significant to the issue of whether a dispute should be settled by arbitration or litigation, but according to the Supreme Court, the doctrine of assertion should only be applied with respect to the last question. Thus, when an arbitral tribunal tries its own jurisdiction, it should base its assessment on the circumstances referred to by the party which requested the arbitration. This is also the case when a claimant brings an action before a court and the respondent objects to the jurisdiction of the court by invoking an arbitration agreement. In accordance with the doctrine of assertion, the court should base its assessment of the issue of jurisdiction on the circumstances which the claimant has referred to.