Sverige är idag part i ett flertal bilaterala investeringsskyddsavtal med länder världen över. Dessa avtal skyddar investerare som placerar kapital över landsgränserna. Avtalen ger ett långtgående skydd på så sätt att investerare ges rätt att vid tvist föra värdstaten inför internationell skiljenämnd. I tidigare investeringsrättsliga tvister har värdstaternas lagstiftning i vissa fall ansetts strida mot investerarens rätt till rättvis och skälig behandling. Rätten till rättvis och skälig behandling är en vanligt förekommande skyddsklausul i de bilaterala investeringsskyddsavtalen och uppsatsen avser därför utreda på vilket sätt denna rättighet skulle kunna påverka Sveriges möjlighet att lagstifta i allmänhetens intresse.   Uppsatsen utreder dels innebörden av rättvis och skälig behandling genom att undersöka hur tidigare skiljenämnder har tolkat skyddet, dels hur rätten till rättvis och skälig behandling skulle kunna tolkas i förhållande till tre hypotetiska svenska lagförslag. Utredningen tyder på att rätten till rättvis och skälig behandling ger ett långtgående skydd för utländska investerare. Uppsatsen ger avslutningsvis förslag på hur lagstiftning skulle kunna ske i enlighet med tidigare tolkning och tillämpning av skyddet för rättvis och skälig behandling.