Redan i den första läroplanen för gymnasiet på 1970-talet fanns kritiskt tänkande med som ett centralt mål. Idag ställs hårdare krav på människors förmåga att kunna tänka kritiskt, men lärare har svårt att lära ut kritiskt tänkande och elever har ofta svårt att ta till sig förmågan. Trots att det fortsatt är en viktig del av läroplanen är forskningen i ämnet kritiskt tänkande bristfällig. Denna uppsats syftar därför till att undersöka hur läromedel i samhällskunskap avsedda för gymnasiet förhåller sig till kritiskt tänkande hos gymnasieelever. Undersökningen baseras på en läromedelsanalys av två läromedel som används på gymnasiet där uppgifterna analyseras. Undersökningens fokus är att utreda hur uppgifterna stimulerar kritiskt tänkande och inte hur det manifesteras i klassrummet i övrigt. Uppsatsen kan därför enbart svara på hur uppgifterna i sig uppmuntrar till kritiskt tänkande.  För att genomföra studien används kvantitativ- och kvalitativ innehållsanalys. Angela Bermudez (2014) fyra verktyg för att granska kritiskt tänkande, har legat till grund för analysen. Resultatet visade att båda läromedlen är utformade för att stärka elevernas kritiska tänkande men på olika sätt. De delar av kritiskt tänkande som återspeglades mest är problemformulerande och minst återkommande är reflekterande skepsis. För samhällskunskapsundervisningen innebär detta att det finns större möjligheter för utveckling av förmågor som identifieras som problemformulerande än vad det finns för reflekterande skepsis. Däremellan återfinns alla delar av flerperspektivet förutom kontextualisering samt systemtänkande vilket i sin tur innebär att eleverna får möjlighet till att träna på dessa delar av kritiskt tänkande. De aspekter av kritiskt tänkande som inte återkommer i samma utsträckning kan därmed behöva kompletteras i undervisningen.