Denna uppsats syftar till att undersöka förekomsten av triple-net avtal i praktiken samt hur väl hyreslagen  är tillämplig på triple-net avtal. Metoden för denna studie är av både en kvantitativ och en kvalitativ karaktär. Den kvantitativa undersökningen syftar till att kartlägga var triple-net avtal används i praktiken medan den kvalitativa intervjustudien, genom semistrukturerade intervjuer, syftar till att ge en djupare förståelse om triple-net i verksamheter.  En slutsatsen av studien är att då triple-net endast är benämningen,  är avtalsformen svårlokaliserad. Genom detta är det svårt att veta exakt hur vanligt förkommande formen är. Studien visar att triple-net är vanligast i logistik och lager segmentet samt vid sale and leaseback-affärer. Hyreslagen har tydligt visat sig inte vara skriven för triple-net avtal och är i den meningen ej tillämplig på avtalsformen. Aktörer på marknaden ser inga problem i den utsträckning parterna litar på varandra och hyresgästen inte åberopar tvingande lag. / This essay aims to investigate the existence of triple-net agreements on the market and how well the Swedish rental regulations is applicable to triple-net agreements. The method of this study is both of quantitative and qualitative nature. A quantitative survey aims to locate triple-net agreements while the qualitative case study, through interviews, aims to provide a deeper understanding of how triple-net works in the businesses. One conclusion of the study is that since triple-net is not defined by law, the contractual form has been showed difficult to locate. Because of this, it is difficult to know exactly how commonly triple-net is used on the market. However, the study has shown that triple-net agreements are most common in the logistics and storage industry segment as well as at sale and leaseback-agreements. The rental regulations have clearly been found not to be written for triple-net agreements and in that sense it is not applicable on this contractual form. Companies on the market do not see any problems to the extent that the parties trust each other and the tenant does not rely on compelling law.